fredag 2 december 2016

Han tittade frågande på mig ...

Han ställde sig upp, talade om medlemsavgiften och betraktade den som avdragsgill. Han tittade på mig, uppmanande, utan att fråga. Jag förstod till slut att han frågade mig med blicken. Ja, jag betraktar den som avdragsgill, svarade jag. En nätverkskollega bredvid mig, nickade och sade detsamma. Det kan också jag bekräfta, sa han.

Jag får medverka mer med mina frågor i nätverket, som ett sätt att fånga uppmärksamheten. Ja, så får det bli.

A..


From dictatorship to democracy - Gene Sharp

Rekommenderad läsning, sägs det, vilket jag är benägen att tro på eftersom jag vill lära mig mer och ha en uppslagsbok om ickevåld. Gene Sharp och hans ordande står för ickevåld - alltså en aktiv handling, inte bara ett stilla tigande vid sidan om.

Han har skrivit om (minst) 198 metoder, som står att finna på hans sida Albert Einstein Institute. Vilka är mest intressanta för mig i mina förändringsförsök? Ja, det finns förstås flera att välja på, en för mig måste de vara samarbetsdrivna och milda, dialog snarare än strid. Jag ogillar frånvaron av samtalet och ogillar attacker på - och från - andra.

Hur får man människor att förstå att de agerar galet utan att de känner sig attackerade?

Boken är beställd, så snart skall jag läsa den. Vi har talat om frågan - ickevåldet - på kursen i Härnösand i fjol, på resan till Israel/Palestina och till det västsahariska lägret. Frågan är viktig.

Det är snart andra advent. Detta är en tid när vi tänder ljusen i våra stugor. Jag tänker att ljusen skall vara "veganska" och naturvänliga, alltså inte innehålla animaliska produkter och inte heller oljeprodukter. Veganska ljus är mitt sikte, i min ickevåldsliga värld.

A..


Beställd!



torsdag 1 december 2016

Katarinauppropet - samtalsserie om att svensk vapenexport måste upphöra

De reser sig, en efter en. De ställer sig bakom upphörandet av den svenska vapenexporten. De talar lugnt, men med ord som gör att vi förstår att de när en längtan efter fred. En talar om kyrkans strukturer och att det är i sin ordning att tycka om ett parti eller en plats även om vi inte håller med i alla delar - vi kan tycka om kyrkan fast de inte - hittills - vågat uttala att de är emot svensk vapenexport. Säkert kommer snart en tid när det vågar detta. En talar om återkommande ovettiga sakfrågor som hänt i vårt samhälle. En talar om rädsla. En talar om mod. Och en låter oss fundera över viktiga frågor - själva, alldeles tyst inom oss själva. Det är svårt nog, utan att behöva formulera oss utåt.

En grupp i Katarina församling (tillsammans med Kristna Freds) har ropat, stillsamt men bestämt, till oss som vandrar med ett öra lyssnande åt det hållet. De har genom små ord här och små ord där uppmärksammat mig och andra på att de har något på gång. I förhållande till mig har det gjorts genom att jag har lyssnat till de små orden här och där, de små orden som sipprat igenom det dagliga bruset. Sipprat igenom, och därför nått mig - för att jag har lyssnat i den riktningen.

De har hållit seminarium, hela fyra, och jag lyckades komma till det fjärde. Det var som om det till slut var ett måste att lyssna. De små stegens tyranni, fast i rätt och vänlig riktning, förde mig till slut till "the tipping point" och jag skruvade upp min insikt så att jag hörde den; - det är dig, alltså mig, de talar till. Du, alltså jag, måste därför lyssna.

Ja, jag hör er. Ja, jag lyssnar. Ja, jag håller med er. Ja, om detta behöver vi tala.

Katarinauppropet handlar om omsorg om varandra, tänker jag. Det handlar om att inte döda varandra. Det handlar om att vi inte skall bidra till våldet genom att exportera vapen. Vi klarar oss utan dessa vapen och utan de pengar de drar in till statskassan. Liv och omsorg om liv måste går före våld och pengar från vapenindustrin.

Låt oss nu, du och jag och alla andra, ansluta till detta upprop. Svensk vapenexport måste upphöra - vi skall inte bidra till världens krig och förtvivlan. Vi skall istället bidra till hållbarhet - hållbarhet för människor, djur och världens natur. Vårt allas väl, alltså.

Så, ja, till aktiv handlingskraft som leder till att svensk vapenexport upphör. Det är tid för det nu.

A..




Fantastiska teaterpirater (Teaterpiraterna i Sundbyberg repar för fullt)

Nu repar de igen, de där fantastiska teaterpiraterna i Sundbyberg. De vrider och vänder på orden, vänder blicken, höjer rösten eller kryper ihop där det behövs. Ibland sovs det och ibland blir det en smula vrede. Mest är det kärlek, förstås.

Här repas till en pjäs som innehåller både Snövit och Törnrosa, eller var det Törnråza? I den här pjäsen finns ingen varg, men väl en annan sorts ruskig figur som påverkar andra människors liv. Det gör också teatrandet här.

Det är en fantastisk grupp, de här teaterpiraterna. Fantastiska människor som gör fantastiska grejer tillsammans, helt enkelt.

Dessa bilder är från deras repetition tisdagen 29 november 2016 - på teater Bristol i Sundbyberg.

Premiär i april - missa inte den!

Text & bild Anette Grinde

Mia regisserar - ordar och håller koll. Ger riktning och hjälper. Styr med vänlig järnhand. 

Kalle - spelar Valter eller var det Verner. Nåväl, en särskild figur är han i varje fall. Grymt duktig.

Törnråza, Snövit och Askungen. Var det så de hette alla fantastiska sagofigurer vi har i vår barndomsbank?

Åhh, nej. Vad hände här? 

Men vad är det som händer? Har Mia kört slut på teaterfolket eller ingår detta i pjäsen?


Föräldrar och barn. Vem vet sanningen här?

torsdag 24 november 2016

Låt oss tala om Västsahara

Jag åkte till det västsahariska flyktinglägret (eller de, eftersom det är flera läger i samma område) för att besöka en västsaharisk ickevåldsorganisation. Jag åkte tillsammans med Kristna Freds (SWEFOR) för att träffa organisationen NOVA. Vi var ca 10 personer från Sverige som övade och talade om ickevåld tillsammans med människorna i NOVA. Vi talade om strategier och metoder kring ickevåld och lärde oss mer om deras möjligheter och förutsättningar i flyktinglägret. Vi besökte också t ex skolor, sjukhus och lägrets militärmuseum.  Museet var förstås inte så muntert, men det gav ändå möjlighet till ett efterföljande samtal om ickevåldsarbetet som skett med västsaharisk utgångspunkt.

Vi bodde hos familjer och lärde oss om deras livsförutsättningar, som verkligen är annorlunda än våra. De lever i ett ökenlandskap, på ett stycke lånat land av Algeriet. De har minimala förutsättningar att arbeta eller röra sig utanför lägret. Det finns brister i t ex frågor kring demokrati, mänskliga rättigheter, mat, skolgång, vatten, avlopp, sophantering och vägar. De saknar arbetstillfällen och de saknar också möjligheter att få arbetstillstånd där de bor på en liten lånad bit av det vänligt inställda Algeriet.

De lever i väntan och med hoppet om att den marockanska ockupationen till slut skall upphöra, att folkomröstningen till slut skall komma till stånd och att de skall få återvända till sitt land.  De frågar sig varför omvärlden, som t ex Sverige, inte bryr sig om dem mer. Det är djupt sorgsna över att Sverige inte erkände Västsahara (SADR = Sahrawi Arab Democratic Republic = Västsahara) och istället skall låta FN, som inte förmår komma framåt, driva frågan. De är djupt sorgsna att omvärlden bara låter ockupationen fortgå utan att någon på riktigt säger ifrån. Solidaritet och konstruktiv handling är ett begrepp att diskutera - vad faller på vår uppgiftslista? Vad står på din agenda här, vad står på min, på vår regerings, på andras, o s v.

Ockupationen har nu varat i mer än 40 år. Många upplever hopplöshet, men de människor vi mötte visade oss att hoppet ändå spirar.  De mötte oss med glädje, var mycket tacksamma för vårt besök. Det gör skillnad att någon ser.

Det gjorde ont att träffa dessa människor och se deras livsförutsättningar. Det gjorde ont för att det pågått så länge och vi inte förmått göra mer. Det kändes också otroligt fint, förstås. Som en fantastisk förmån, att jag fick och kunde resa dit och möta dem. Dessa människor värmde min själ. De har gjort skillnad för mig. 

Jag såg och hörde att flera svenskar tidigare varit där, t ex från socialdemokraterna, vänsterpartiet och folkpartiet. Några av dem hade noterat sitt stöd på en vägg i Afapredesas lokal. Nu är min fråga till alla er som varit här – vad gör du nu för att denna process skall gå framåt. Jag är stort tacksam för allt det du gör – låt mig höra vad du gör i denna fråga, för dessa människor som väntar på frihet och en rättvis folkomröstning.

A...





Var står ni nu i frågan, vad gör ni i denna fråga - frågar jag er som tidigare ordat för västsahariernas sak, varit där eller borde ha ordat i frågan....

tisdag 15 november 2016

Kristna Freds möter en västsaharisk ickevåldsgrupp (NOVA)

Kristna Freds besöker ett västsahariskt flyktingläger 8-17/11 2016 och träffar en västsaharisk ickevåldsgrupp (NOVA). Vi lär oss om deras kultur, om deras levnadssätt och om deras ickevåldskamp. Vi har helt klart mycket att lära från dessa människor.

Vi lär oss förstås också lite om hur de bor och lever, i en väntan på frihet - en väntan som nu har varat i 40 år.
  • AFAPREDESA står för Association of the Families of Saharawi Prisoners and Disappeared 
  • NOVA står för Non Violent Action

Läs här om ....
  • Utbilda dig i ickevåld - anmälan i december, kursstart i januari 2017 och resa till detta område i mars 2017.  


Fantastiska tält att bo och leva i. Här tål också att begrunda frågan om staket runt våra bostäder. Att markera sitt område verkar vara en känsla som finns nästan överallt. Också här.

Nya vänner, från olika länder och olika världsdelar. Båda i längtan efter fred och frihet - med ickevåld som strategi att nå dithän.

En vattenkudde. Just nu tom. 

Glada vänner i ny klädsel - inte helt lätt att få på rätt och inte helt lätt att få att hålla sig lätt och rätt kvar. Fem meter tyg - utan en enda söm - är ett mycket bra och lättklätt plagg, för den som kan. Praktiskt och bra, helt enkelt. 


Glada vänner i främmande land!

Det är folkomröstning som är strävan - en folkomröstning för ett beslut om självbestämmande. 

Vi besökte NOVA - som är "dotter" till AFAPREDESA. Dessa är NGO.s - fristående civilsamhälles-organisationer i lägret. Nova arbetar med ickevåld. 

På väggen hos Afapredesa & Nova fanns vackra väggmålningar. De kan betraktas en stund, så ser man nya ting. 

Stenformation i öknen.

Kristna Freds (SWEFOR) och NOVA - en svensk och en västsaharisk ickevåldsgrupp som utbyter erfarenheter. Vi har verkligen olika bagage - lika, fast olika. Så mycket vi har att lära!

Himlen här intill är från lägret. Den hade förstås lika gärna kunnat vara fotograferad hemma. På en blå himmel ser vi ingen skillnad, även om skillnaden i livsförutsättningar för människorna i lägret jämfört med våra förutsättningar hemma är otroligt stor. 

Vatten. Det kommer en tankbil ibland och fyller på behållarna som finns i lägret. Ibland är det en cistern, ibland en kudde och ibland både och. Den kommer då och då, kanske en gång var 14e dag eller en gång per månad. 

På vissa ställen i lägren finns en större cistern som det kan dras slangar ifrån. En slang, tejpad och lagad, ligger på vår "gård". 

Vi får dricksvatten genom vattenflaskorna, inte genom slag- och cisternsystemet. Vatten är en stor bristvara i detta ökenlandskap. Det är förundrande att det är möjligt att leva här. Morgonduschen (min) sker genom en halv hink vatten, ibland lyxar jag med en hel hink. Det känns slösigt. Jag öser vattnet över mig med en kapad vattenflaska. Iskallt, men vad gör man inte för att få en morgondusch.

Vatten. Där borta syns en blå kudde och de gråa mindre cisternerna på rad. Någon har bara en, andra har fler. De är fyllda med vatten, fylls när det är möjligt.

Avlopp. De bygger små egna hus för toaletten. Avloppet går i ett rör, från toan ut i en täckt grop. Den håller i några år innan de får flytta toan och/eller avloppet i en annan riktning. Som vårt avlopp, men utan lager på lager i dräneringen och utan en två- eller trekammarbrunn. Naturen får ta hand om de mänskliga resterna. Just detta borde förstås sen kunna användas som material för grödor att växa i, kan man tycka. Inget sådan förekommer dock här. Ingen växtlighet alls.



Vackra färger!


Det finns företag som rättfärdigar sitt utnyttjande av västsahariska naturresurser genom att hävda att de är naturmedvetna. Det blir förstås inte mindre stöld för det. 


Innergården vid det hus där vi bor. Köket till vänster, vårt bo till höger, toan rakt fram. Solcellen driver batteriet som ger oss ljus i rummet. Vattenslangen ger oss vatten till morgonduschen - en hink får räcka mer än väl till detta ändamål. Vatten finns inte i överflöd här. 

Vattenslangen, lagad med tejp, ligger här på gården. Solcellen går till bilbatteriet, vilket ger oss lyset på toan och i huset. I köket får ficklampan nyttjas, för där finns ingen ljuskälla installerad. En elcentral finns monterad på väggen på utsidan av huset, så elen är nog på gång även till detta hus. En elledning är dragen strax intill, så det är nog bara en kortare tidsfråga innan också detta hus får tillgång till el (vill jag tro). Grannhuset (där den nära släkten bor) har el indragen i sitt hus. Där fick vi också låna internet (= nödvändig livslyx).



Medlem i Nova.

Vy över Smara - det västsahariska flyktinglägret i Algeriet, nära gränsen mot Västsahara. Kontrolleras av Polisario. I lånat land - sedan 40 år.

Två västsahariska män, ivrigt diskuterande några av Gene Sharps ickevåldsmetoder.
Vad har vi gjort här? Vilka ickevåldsmetoder har vi använt i vår kamp för frihet? 


Redovisning av diskussionerna om ickevåldsmetoder - där några av Gene Sharps metoder legat som grund för samtalet. 

Öken - sand och sten - så långt ögat når. Några träd och buskar skymtar i fjärran, annars bara sten och grus, sten och grus.

Det är vackert, men samtidigt absurt. Här, inte långt härifrån, bor människor. I detta hårda landskap lever de sina liv, i en lånad del av ett främmande land - i väntan på att få återvända till sitt eget land, strax intill.

Mariell - Swefor-aktiv ickeåvåldsutbildare..

Maria - Swefor-aktiv ickevåldsutbildare.

Nova står för ickevåld. Vi lär oss av varandra. Här lär vi också barnen en stund.

Maria & Pée trivs här. De båda är aktiva Swefor-ickevåldsutbildare.


Plåthus förekommer också ibland. Man taget vad man haver råder förstås här. När husen regnar bort får man bygga ett nytt. När avloppet är fullt får man också bygga ett nytt toahus eller flytta avloppsröret till ett nytt ställe. De gräver en stor täckt grop för avloppet, röret från toan går ner i gropen för egen dränering. Bör inte detta kunna användas för växtlighet blir min tanke. Här finns verkligen inget att växa i. Här är sand, sand, sand - så långt ögat når. 


Det oranga området - som inkluderar värdefulla resurser som kusten med fisket, sanden som exporteras till t ex kanarieöarna och fosfatfälten som exporteras till världen och når också oss - är ockuperat av Marocko och kontrolleras av Marocko. 

Det gula området är fritt Västsahariskt land - befriat område - som kontrolleras av Polisario. Fritt - är ett relativt begrepp eftersom det är svårt att leva också där. 

Jag befinner mig i ett västsahariskt flyktingläger i Algeriet, nära Tindouf. Här har människor levt i 40 år. Det är verkligen absurt - att leva i flyktingläger, att konflikten inte kan lösas och att alla vi i andra länder inte kan bistå bättre för de som har det svårt.


En klädsel avpassad för skarp sol och vinande sand. Den heltäckta klädsel syftar till att hålla klimatförutsättningarna ute.Vantar och skydd för alla kroppsdelar är viktigt för kvinnorna här. Någon säger också att de vill ha vår ljusa hy, inte den solbrända och mörka hyn som de får i solen här. Heltäckt skyddar. 



Detta är vårt hus här i flyktinglägret i Smara (västsahariskt flyktingläger i Algeriet). Vi är oerhört väl och vänligt mottagna, bor hos en familj som verkligen månar om vårt väl. Det värmer i hjärtat att se och känna vänligheten.

Här är varmt om dagen och svalt om natten. Barnen är blyga tills spänningen lossnar, då leker de fritt, sjunger och dansar precis som också våra barn gör. Jag har nu varit här i ca en vecka. Jag åker hem om några dagar. Jag har mött alldeles fantastiska människor som skapat skillnad i mitt liv. För dig som vill veta mer om min vistelse här, berättar jag förstås gärna när vi ses.


Tält - för några dagar. Hus - för andra. De varvar bostad beroende av värme och väder. Ja, kanske också beroende av om de faktiskt har tillgång till ett tält, förstås. Tälten är vackra och trevliga.

Regn och vind förstör husen, förstås. Då är det läge att bygga nya. Tälttyget får de som bistånd av FN - sy får de göra själva. Tidigare, fram till bara för några år sedan, har de sytt sina tält för hand. Nu finns det maskiner som klarar uppgiften.

Plåttak - utan skruv och spik. Stenar läggs på taken för att hindra att de flyger bort i vinden.
Anna på resande fot i främmande land - engagerad och glad. Swefor-aktiv ickevåldsutbildare.
Maria

Lotta Sjöström Becker - generalsekreterare Kristna Freds
Getterna äter vad de kommer åt. De letar i soporna, äter på kartongerna. Under dagen går de ofta lösa och på kvällen stängs de in i sina små hagar, gjorda av det som finns att tillgå. Papper och kartong är säkert mer lättsmält än plasten.


























medlem i NOVA

Soluppgång i ett västsahariskt flyktingläger - Smara, nära Tindouf, Algeriet













































På väggen i lokalen finns solidaritetsnamn. Många, många - också svenska från t ex Olof Palmes internationella center, socialdemokraterna, vänsterpartiet och folkpartiet. Vi undrar om dessa besökare fortfarande är solidariska med det västsahariska folkets frihetssträvanden och vad de gör för att bistå.
Läs här om ....