måndag 17 mars 2008

Vånda....

Man slås av människans litenhet mot naturen. Hur svårt det är att förutse de ofantliga krafter som drabbar egendom och människor, när naturen slår sina slag. När vinden tar tag, vattnet forsar, eller jorden skakar av allt den bara kan. Man slås av människornas litenhet och utsatthet.
Man har bara att foga sig. Just där, just då. Inget alls, vill bita.

Döden, skadorna, utsattheten, omöjligheten att skapa energi för att kunna göra det som måste. Det som måste, som att rädda den rädde och skadade, eller tillse att det finns mat, vatten och tak över huvudet. Just där, just då, när det händer, har man bara att se på. Om man ens orkar det, när all energi runnit ur. Nej, just dem måste vi hjälpa.

Man kan förbereda sig. Tänka tanken om vad som kan hända. Men man kan nog inte föreställa sig hur det faktiskt är. Att sitta där, mitt i det. Mitt i kaoset, som tagit allt det man älskat, våndats över och hatat eller ogillat. Tagit det. Utan urskillning och utan tanke på konsekvenserna.. Det man stretat och arbetat i och med, år efter år. Det man älskat och oroat sig över, är borta eller skadat. Inte bara något litet, utan något stort och avgörande. En vän, en make, ett barn. Eller egendom som ger möjlighet att leva. Ett helt samhälle, med hus, människor, vatten, el, mat, sjukvård, skola, arbetsmöjligheter, mm.

När hela samhället slås ut kan man förstå att apatin kan fånga oss. Det kan den ju göra även i det lilla, här hos oss. Som ändå inte drabbats av sådant stort.

Man slås av människans litenhet. Igen, och igen.

Man slås av krigets fasor och ondskan som slår. Den som drabbar även de som inte är med. Inte vill vara med, inte har någon del, utan bara vill leva sina liv. I kärlek, med omsorg och i frihet. Männen, kvinnorna, barnen. Som vill arbeta, gå i skolan, utbilda sig, busa på stranden, leva och vara tillsammans. Orättvisan, som slår besinningslöst.

Man slås av orättvisan. Man slås av ondskans obegripliga makt. När minorna lämnas kvar. För att slå mot de som inte har någon del. Männen, kvinnorna och barnen. De som strävar efter liv, omsorg och dagliga värden. De som strävar efter sin skörd av årets oliver, eller om sitt hus eller sin kyrka/moské. De som samlar ved för att värma sig, skyla sig mot kylan. De som busar och spelar boll. De som bara vill leva, i fred och frihet, och inte spelar ett politiskt eller maktbaserat spel. De som bara är just där, för att de är födda just där. Där, sprids minor – bara i syfte att skada. Även dem som bara vill älska, njuta och vara.

Man slås av det grinande onda. Hur ont det gör. När vi ser, och knappt något kan göra.

Men kanske kan vi göra. Kanske kan vi göra. Genom att finnas, hjälp, utbilda, stödja. Genom att finnas till hand, med allt det vi kan. Genom att uppmärksamma. Genom att skratta, busa, spela boll, plocka oliver, be, hämta ved, laga mat, bygga tillsammans, bistå med kunskap inom ”alla” områden vi bara kan – utan att skada, håna, ironisera eller ta för givet att vi vet bäst.

Mot det grinande onda kan vi göra. Försöka. Agera. Igen.
Mot naturens kraft kan vi göra. Förbereda. Försöka se vad som kan hända. Igen.

Igen. Och igen.
Även om det ibland ter sig hopplöst.
Så får vi inte ge upp.
Vi måste helt enkelt försöka.
Igen. Och igen.

Vad vore vi annars?

Anette Grinde
2008-03-17

Inga kommentarer: