tisdag 18 januari 2011

18 - 20 januari. Varkala beach

18 januari.
Res med varsamhet. Respektera kultur och omgivningar. Klä dig så nära den lokala befolkningens sätt som möjligt - avstå tighta kläder och visa inte mage, axlar och ben.

Iaktta försiktighet. Håll koll på dina saker och lås ordetligt om dig. Egna lås för väska och kanske också för ditt rum är en bra packningsdetalj. Låt aldrig handväskan hänga löst på din axel - en dold eller en låst väska för pass och värdesaker är att föredra. De flesta människor är hederliga, men ju mer "turist" du är, desto mer utsatt är du.

Jag läser i "Ett magasin om Indien 2010" om ett gäng kvinnor i Uttar Pradesh. De har tröttnat på patriarkatet och slår dem med häpnad. Se info på http://www.gulabigang.com/ (De rosa sarierna - Gulabi Gang, i Uttar Pradesh). Det glädjer mig att dessa kvinnor protesterar. Jag önskar bara att det gjordet det utan inslag av våld. Att slå tillbaka med våldsinslag är aldrig rätt - att slå tillbaka utan våld är vägen att gå.

19 januari.
Den 19.e. Onsdag. Varkala. Det minskar nu raskt i antal dagar kvar. Usch då, säger vi unisont.

Det har varit fantastiskt bra att resa med en mc på denna resa. Det var en helt ny erfarenhet, det har lett oss till fler platser än vad vi annars skulle ha mött och det har varit en underbar frihet. Det är onekligen ett fantastiskt sätt att resa på.

Hinduiska begravningar är lika för alls samhällsskikt. Barn under 8 år begrav, men alla övriga kremeras. Som förberedelse för kremeringen tvättas kroppen och täcks av ett skynke. Kroppen läggs pa en bår. Vänner och familj tar kroppen till begravningselden. Familjeöverhuvudet (oftast den äldste sonen) tänder elden och går tre varv runt kremeringsplatsen flr att sedan ställa sig vid huvudet av elden. På den tredje dagen efter kremeringen samlar familj och vänner in aksan som sedan sänks ner i (heligt) vatten. De som är tillräckligt rika färdas till Ganges och sänker askan där (Källa; Lonely Planet - se också http://www.hindu.org/)

Indierna har ett lite "lustigt" sätt att "vingla" med sitt huvud på. Det är som en skakning, men ändå inte. Det kan inte riktigt efterliknas. Det kan betyda nej, ja, kanske eller jag har ingen aning. Ofta betyder det helt enkelt; jag förstår vad du säger. Det kan också vara som när vi nickar, som en hej-hälsning till någon - som en vänlig gest helt enkelt. Indier är ett vänligt folkslag.

Detta blev en dag på stranden. Det är riktigt varmt. Man bränner fötterna ordentligt om man går utan skor. Vattnet är ljuvligt varmt och vågornas kraft är mycket stor. Jag blir omkulldragen av vågorna.

Efter ett par timmar på stranden får det räcka för idag. Solskyddsfaktor 30 är helt enkelt inte tillräckligt.

Vår Madridvän ger oss lite samvete genom att bjuda in till en springtur imorgon. Vi avstår ändå.

Vi äter en jättefisk till middag och är mätta så att det antagliggen räcker i flera dagar. Den var kryddigt grillad och ofantligt god.

På stranden mötte vi en rektor från Västervik, med sommarhus i Böda, Öland. Han fick i uppgift att hälsa till kusin Leif Nachtweij i Västervik. Vi får väl titta förbi hos rektorn på Öland i sommar.

20 januari. Torsdag. Varkala.
Vi vaknar till vågornas brus. Kippan upp från vattnet är säkert 30 meter hög, men bruset från havet hörs tydligt in till oss. Vi bor nära klippkanten.

Detta får bli den sista dagen i Varkala. Vi drar oss söderut, närmare Trivandrum, i morgon.

Havet är lugnt, men bruset hörs tydligt när det bygger upp vågor nära strandkanten. Det är en enorm kraft i vågorna som rullar in. Tanken går till tsunamin och ger oss någon form av insikt om vilken enorm kraft som finns i tsunamivågorna som åt upp stränder, hus och människor i mängd.

På Varkala beach bygger livet mest bara på turism för västerlänningar. Här finns mycket lite av Indien. Här finns 100-tals hotell, restauranger med fantastisk fisk som specialité och en del små butiker. Stranden, nedanför klippan, är ca 500 mter lång med fin guldsand. Havet av varmt och väldigt salt. I viken strax bortom ses indier bada i sina kläder och västerlänningar liggga nästan helt utan. Skillnaderna blir smått absurda.

På Varkala beach är det ett slöhetsliv som gäller. För vissa (som mig) blir det stressande. Strand, en kort och långsam promenad uppför trapporna till hotellet och restaurangområdet och en bok att läsa - är nästan allt som sker på denna plats.

Det är rödflagg på stranden idag. Vågorna bryter med kraft där det grundar upp. De ser alldeles gråa ut, eftersom de duger med sig stora mängder sand från havets botten på sin väg in mot stranden.

Varje gång en indier går i vattnet kommer badvakten och visslar på dem. Antingen är stranden bara för västerlänningar eller också får de inte bada för att de inte kan simma (rödflagg). De visslas nästan aldrig på västerlänningarna (som oftast kan simma).

Vi äter middag tillsammans med rektor Ulf från Västervik & Öland.

Anette Grinde ... . . .

19/1. Frukost 200 rupier
Middag 600 rupier
20/1 Frukost 200 rupier
Lunch 120 rupier
Middag 310 rupier

Inga kommentarer: