Sovit acceptabelt hyfsat. Vi beslutar oss för att vi åker till Dapoli – för att kunna finna internet. Det är en lite större stad, tror vi. Eftersom det är en "hillstation" kan vi förvänta oss att det är en del uppför, även idag. Vi håller oss dock till huvudvägen.
Frukost i form av en riven grönsaksblandning, som toppats med lite riven cocos. Vi dricker sockrigt mjölkte till och en flaska vatten.
Ingen telefonmottagning eller e-post i denna by.
Iväg strax efter 10 med gott mod i bagaget. Vi passerar stadens butikskvarter och inser igen att vi missat stadens brus på kvällen. Vi möter restaurangägaren som visar sig också vara ägare till
stadens juvelerarbutik – han borde kunnat räkna bättre.
Solen gassar hårt även idag. Det blåser lite lätt. Kusten, med sandstränderna och lavastenen, är vacker. Ren. Byarna är rena. De samlar soporna i utkanten av byn, där den förskräckansvärda plasten alltid syns tydligt. Övrigt äter korna upp.
Vi nöter på, på riktigt fin väg över skarpa kullar. När vi kommer ner på andra sidan ser det ut som om det gick en väg runt om istället för den vi tog över. Men – efter gårdagens sidovägar törs vi inte avvika från huvudvägen.
Det är alltid 2-3 personer på mopparna, gärna också ett minilitet glin på tanken. I rickshorna är det riktigt fullt. De används som minibussar mellan byarna och stretar hårt uppför backarna med mängder av människor i.
Hittills har det i princip bara odlats ris på de marker vi har passerat.
Vi ser inte de små grönsakodlingar som också måste finnas, eftersom de dignande grönsaksstånden syns på marknader och i städerna. Vi ser här sällan de små goda bananerna som tidigare givit oss livsenergi. Saknaden
ger oss en del födofattigdom.
Framme i Dapoli ca kl 15. Vi hittade ett acceptabelt boende strax efter kl 16. Vila och mat! Kanske blir vi kvar här ytterligare en natt. Det första hotellet kostade 700 rupier – oprutbart, det andra var ett lodge för 200 rupier, för ruffigt. Det tredje prutades ner till 500 rupier och vi slog till. Dagens sträcka uppskattas till ca 3 mil.
Här, i Maharashtra, ser vi inte religionen på samma sätt som i syd. Vi ser inte mängden tempel, mm, så tydligt som det var på vår förra resa. Vi ser också fler täckta kvinnor här – täckta i svart. Från topp till tå.
Myggstift på – varje kväll, även om det inte är så mycket mygg i dessa torra trakter. Här är riktigt varmt och här är riktigt torrt. Det är bra för frånvaron av mygg. Men det är besvärande ur andra perspektiv.
Middag äter vi på ett kinesiskt/indiskt ställe. Manchurian sägs måltiden heta, som består av nudlar, grönsker – kryddigt och gott. Till detta fick vi något, vegetariskt, odefinierbart men gott. Kryddigt.
Jag blir alltid misstänksam, eftersom jag inte vill äta något kött – men det bedyrades att det var vegetariskt. Så då var det så. Gott – och skönt att äta något annat än ris och grönsakssåser. Detta var ändå lite mer redigt, på något vis.
Äntligen hittar vi internet och kan kommunicera hemåt en stund. Jag notera att våra mailadresser har stängts av, vilket blir smått frustrerande. Jag söker kontakt med web-tjänsten och hoppas att detta lyckas för besked i morgon. Jag sänder info till barnen via facebook, som också blev en aning problematiskt att komma in på. Säkerhetskontrollfrågor som kräver å, ä och ö blir svårt i ett land som inte har de bokstäverna på sina datorer – jag har ju inte någon uppkoppling via min dator. Jag hoppas att våra meddelanden nu nått fram till Jenny & Sofie, då det gått mer än en vecka utan att vi har hört av oss hem. Illa. Jag förstår om/att de blivit smått oroliga vid det här laget.
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar