tisdag 15 maj 2012

Anteckningar, som dokument för den tid som gått..

Vi möttes igår för ett samtal i vår styrelse för den ideella föreningen. Vi stötte och blötte olika frågor och svaren, besluten och diskussionerna noterades av den för mötet utsedda sekreteraren. Hoppas jag.

Från tid till annan är det svårt att tillsätta föreningsrepresentanter på olika förtroendebefattningar, eftersom vi ibland inte har någon som vill bära just den posten. Att arbeta i ideella föreningar är ju just ideellt, och var och en bestämmer vilken tid och kraft man vill lägga. Det är viktigt att vi hjälps åt och det är viktigt att inte en eller ett fåtal tvingas bära hela bördan. Just nu har vi någon form av rullande schema för sekreterarposten i vår förening.

Jag ser anteckningarna från föreningsmötet som något oerhört viktigt. Protokollen är det underlag som visar vad vi har talat om, vad vi har kommit fram tid och i något mått hur samtalet gick. Det sägs ibland att vi skall vara sparsamma med orden i anteckningarna, men jag undrar varför. När jag, någon tid senare - eller något år senare - vill gå tillbaka till protokoll och anteckningar, så duger de ofta inte för rekonstruktion av vad som har sagts eller ens beslutats. När jag - i efterhand - vill dokumentera vad som har hänt i föreningen, så saknar jag möjligheter för detta eftersom det saknas dokumentation kring vad som har sagts och vad som har hänt.
 
Någon säger att vi bara behöver spara handlingarna i 10 år (7 år). Jag tror att jag istället menar att vi behöver spara dem i evinnerlig tid. När vi själva inte förmår spara dem, skall vi finna ett museum eller ett arkiv som kan ta emot dem och spara dem för framtida forskning.

Jag finner att vi behöver bli duktigare på att skriva så att vi i framtiden kan rekonstruera vad vi har gjort och åstadkommit, när någon vill se - forska - kring vem, vad, hur och varför. Så, som alltid krävs att den som skriver och gör - gör det med allvarsam tanke och inte alltför snabbt summerar vad som sagts. Det skapar i och för sig någon form av krav, vilket gör att den som inte ser sig förmå avstår från att bistå nästa gång.

Till saken hör att vi alla bara är människor, med en viss typ av kunskap, en viss mängd av glöd & energi och här är vi ideellt engagerade. När kraven blir för höga går ofta lusten sin väg, särskilt när den skall samsas med tid & prioritering för andra roliga/roligare ting.

Hur gör du för att måsten inte skall ses som måsten, utan istället skapa lust & glädje? Hur gör du när du skapar glädje för dig och övriga i den förening du bidrar till?

Anette Grinde

Andra länkar. Knuff  -  Intressant.  Bloggkartan NorrtäljeNyligen.seBlogger.comBloggportalen.se.   Knuff om Föreningsliv - ideella -  .  Bloggare om ideella - föreningsliv ...

Inga kommentarer: