söndag 21 oktober 2012

Bouppteckning ...

Företagshuset upprättar bouppteckningar i Norrtälje med omnejd med anledning av dödsfall. Ja, vi gör det även på andra håll i landet, men vi når dig personligt lättast i trakten kring Norrtälje. 

Bouppteckningen är en sammanställning av boets tillgångar och skulder, för lagreglerad registrering och för möjlighet till fördelning av arvet till dödsboets delägare. Sammanställningen skall göras skyndsamt, av flera skäl som t ex lagens regler, möjlighet till fördelning av kvarvarande tillgångar, avslut, mm. 

När vi hör talas om bouppteckningar som tar upp till ett halvår eller längre att göra, så ser vi att något gått snett. Det gör oss ont. De bör inte ta mer än de av lagstiftaren bestämda 3 månaderna i de fall släktskapsförhållanden är utredda och tillgångsmassan är relativt liten. Ja, oftast bör det gå fortare än så, för att utreda och sammanställa de nödvändiga uppgifterna.    

Företagshuset dokumenterar också bygdens folk genom minnestexter, samlade av fotografier, mm. För en tid sedan besökte jag en begravning. Den var mycket välbesökt. Mängder av människor tog farväl, men ingen sade något till de övriga. De delade inte med sig av sina tankar om den de nu sörjde. Endast en svärdotter ordade vid minnesstunden. Hon talade väl och med saknad i tonen. Det var en älskad kvinna som lämnat. En älskad kvinna som hade haft många järn i elden. Ändå var minnesorden väldigt få. Prästens ord om kvinnan i kyrkan var oerhört få. Släkt & vänners ord vid minnesstunden var oerhört få. Minnesord i tidningen var nästan obefintliga. 

Vid en annan begravning var bilden det motsatta. Där lyste solen över orden. Prästen beskrev henne med värme, minnesorden i tidningen likaså och på minnesstunden i kyrkan hördes glädjens sång mitt i saknaden och minnet var väldigt ljust. Skillnaden var stor och på något sätt omvänd. Den förstnämnda hade varit mycket mer aktiv i det offentliga än den senare. Men, varför ordade inte någon av alla de offentligt aktiva vid hennes minnesstund? Varför hade prästen inget att säga om henne? Kanske berodde det på att ingen hade satt sig ner och begrundat vad hon hade åstadkommit, vad hon hade försökt och strävat efter, och vad som varit hennes lyckospår i livet. 

Ytterligare en annan begravning var väldigt ljus. Där lyste sol & lycka, där haglade minnesorden såväl i begravningsakten som under minnesstunden. Han var saknad, men oerhört älskad. Det var ingen tvekan om vad han ville och gjorde, vad han utstrålade och vad han älskade. Och att han var älskad. Ett stort ljus lyser över hans minne. 

Visst vill vi minnas de som lämnat i positiv ton? Och visst vill vi höra detta i en ljus begravningsakt & minnesstund? 

Vi upprättar bouppteckningar med anledning av dödsfall. Sammanställer, avslutar och registrerar. Vi sammanställer också minnestexter efter de som lämnat. Vi söker glädjen i människornas liv. Vi vill se hur de levt och skapat mer för sig & vår värld. Vi samlar samtidigt bilder som funnit i hans/hennes ägo, så att de finns kvar för sen. Du berättar vad du vet om vem & vad bilderna föreställer. Om det inte dokumenteras, så riskerar det att drunkna i tidens tystnad. Det vill vi sällan att det gör. Vill du ha hjälp att hålla minnet levande, så hör av dig.
 



2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är faktiskt mycket svårt att ta till orda på en minnesstund om man inte känner personen ifråga djupt och sedan länge men det är tänkvärt det du säger. Rospiggan

Reflektioner Allteftersom sa...

Ja, visst är det så. Väldigt många människor tycker därtill att det är obehagligt att ställa sig upp och tala inför många människor. Det är därför begripligt att så få gör det. Men, det är ändå synd att allt det ljusa inte hörs och förs vidare i dessa stunder. De ljusa minnena värmen i sorgen. /A..