torsdag 13 juni 2013

Tänk om man kunde älska...

Ja, tänk om man kunde fyllas av kärlek till sig själv, så att man själv kunde sprida den till världen. Tänk om man kunde se det goda i varje enskild människa - bara sådär utan särskild ansträngning. Ja, tänk om man kunde se det goda i sig själv - störst och först, utan att skavankerna insisterade på att ta överhanden.

Tänk. Ja, tänk om man var glad och såg livet och människorna som en fantastisk gåva. Såg allt det fantastiskt vackra som de står för, som deras unika och fantastiska gåvor de har utrustats med. Som egenskaper, kunskaper, färg och form. Som tankar, reflektioner, slutledning och medmänsklighet.

Tänk om man bara sådär kunde älska sig själv, livet, människorna och den värld vi lever i. Den som är fri från hat, våld, elakheter och missunnsamhet. Den som är en fantastisk trygg värld att leva i.

Ja, tänk om det vore så väl. - Att den vore trygg för alla.

Visst finns det stunder när jag inte kan eller vill. När jag inte tycker om mig själv och därför undviker (mig själv och) världen. Men, ja, det finns också åtskilliga stunder när jag tycker om mig själv, kan lägga skavankerna åt sida och sprida omsorg till andra människor. Ja, det finns stunder när jag kan dela med mig av min kunskap till andra och ta del av det som andra delar med sig av - till mig och andra. Det finns verkligen gott om stunder när jag möter människor som verkligen skapar skillnad och får mig att förundras. Det - människan, livet och stunden - är förundrande vackert. Rent magiskt, helt enkelt.

Ja, visst är väl människorna, livet och världen ändå alldeles fantastisk. Som en alldeles fantastisk gåva.

A..

Inga kommentarer: