onsdag 26 mars 2014

Är det tid för mig att gå?

Föreningsdemokrati.

Årsmötet är förbi. Mötet som chockade mig, i sin brist i alltför många frågor. Ju mer jag begrundar, desto mer tragiskt finner jag det vara. Det är mycket svårt, att som medlem, att påtala, säga, göra, få till stånd en bättring. Bättring, som i mer information till medlemmarna, mer påverkansmöjlighet och mer styrning i rätt riktning.

Jag påtalar att föreningens styrelse bara består av män. Där finns inte en enda kvinna i sikte i årets val. Två har tillfrågats. En har svarat ja och den andra har förblivit tyst. Valberedningen har inte frågat igen, inte diskuterat och inte ifrågasatt. Den synes inte heller frågat vad vi behöver eller vad någon kan. Den, eftersom den vara bara en, har nöjt sig med ett mail och inte följt upp. Enbart den som förblivit tyst föreslås av valberedningen i årsmötet. Den som svarat ja är inte föreslagen. Valberedningen är inte heller på plats, så diskussion om hur, vad och varför kan inte ske. En styrelserepresentant talar för valberedningens räkning.

Min fråga besvaras av styrelsens ordförande. Han säger något i stil med; om du har åsikter får du fixa det själv. Det är ett bra sätt att tysta människor, tänker jag. - Men nja, tänker jag, styrelsen har utsett en valberedning som har uppgiften. Jag har andra, mycket stora, uppgifter i föreningen som jag utför med många timmars ideellt arbete. Det kan ändå inte hindra att jag tillåts fråga eller uttala mig om andra uppgifter i föreningen. Särskilt de som har potential för bättring. Valberedaren (en kvinna utan följeslagare i uppgiften) mycket sent utsedd av styrelsen, ställer inga frågor, följer inte upp och återkopplar inte med en sammanställning till föreningens medlemmar. Det är inte möjligt för vare sig mig eller någon annan medlem att i förväg ha en åsikt eftersom jag inte vet hur problematiken ser ut, inte vet vilka som skall föreslås, inte kan kontra med något annat, inte fått särskilda svar från valberedaren om hennes tankar, problem, åsikter mm i hennes uppgift. Vi kan därför inte säga bu eller bä. I årsmötet, där vi alltså skall besluta utan möjlighet till eftertanke och reflektion, skall så lite ordas som möjligt. Det är väldigt få som tycker att det är bekvämt att ta till orda där, särskilt när återreflektionen ständigt blir försvar. Orden var inte anklagande, men orden i retur var försvar. Möjligheten till eftertanke, utveckling, förbättring och alternativ blev därmed väldigt liten.

Demokrati kan sägas vara när det finns en möjlighet att påverka. Säga, diskutera, ifrågasätta och se att frågan också bedöms också utifrån det. Det blev inte möjligt här, eftersom frågorna inte gav utrymme till begrundande. Ja, kanske skulle jag utse mig själv till en skuggvalberedning, visa min bristande respekt i förhållande till den som åtagit sig uppgiften. Jag kanske också skall utse mig själv till en sådan som i varje led kommenterar de beslut och de brister som finns i föreningen med risk att ses som en högst besvärlig person. Jag vill gärna vara en tillförande person, som ser, uppmärksammar och gör. - Men, här har man, som så ofta, två möjligheter. Den ena är att orda mer, den andra är att tystna och gå.

Så. Är det tid för mig att gå? Eller är det tid för mig att orda mer?

Det känns som det är tid att gå.

Anette



Inga kommentarer: