fredag 27 februari 2015

Nya Teaterpiraterna repeterar monologen; Resan till de gröna skuggorna

Nya Teaterpiraterna repeterar monologen; Resan till de gröna skuggorna. Dessa bilder är från repetitionen den 18 februari 2015.


Nya Teaterpiraterna repeterar monologen; Resan till de gröna skuggorna.
Här är det bara kvinnor som deltar.

Den inkluderar glädje & teaterlust. Marianne är med både i denna pjäs
och i den om våld. Hon har nära till glädje och hittar sina repliker och sin mimik
med stor ära.

Berättelsen handlar om födsel, liv och död






















Den handlar också om barn, föräldrar &
morföräldrar.

Och den handlar om åldrar & livet som passerar allteftersom.



Aktörerna förhåller sig till texten och också till den rekvisita som ger
en annan dimension till berättelsen.















Gör så här, säger regissören Mia. 

Känn här, känn här, svarar Rebecka.
Genomgående hos Teaterpiraternas aktörer är att de har mycket nära till skratt.


















Aktörerna tar i från tårna - ord & uttryck känns
hörs.






















Att vara Teaterpiratare är inte stillsamt, även om
Emelie just här får lägga sig raklång tvärs över
ett gäng stolar. Emelie är med, förutom i denna 
pjäs, också i den där de utforskar frågan om våld.




























Tack, Nya Teaterpiraterna, för att jag får följa er. Ni är en fröjd att betrakta!

Fler repetitionsbilder hos Nya Teaterpiraterna hittar du här. Missa inte föreställningarna i maj!

Foto & © Copyright Anette Grinde. Alla texter & bilder på denna sida ägs av Anette Grinde. De får inte kopieras och/eller användas utan särskilt tillstånd från ägaren. Vill du använda dem för något, så kontakta anette.grinde (@) foretagshuset.net eller ring 0708 905 731.


onsdag 25 februari 2015

Pirater närmar sig manusstopp!

Nya Teaterpiraterna närmar sig manusstopp - tiden för det är här nu.
Det går dock bra att titta när det uppstår funderingar
och diskussioner om vem som egentligen säger och gör vad.

Rollerna är olika i de olika berättelserna. Ibland är man den som
utsätter någon för våld eller pina. Och ibland är man den som utsätts. 
Repetition Nya Teaterpiraterna 23 februari 2015; Vårt behov av våld.



Ibland är aktörerna så övertygande så man blir rädd. Är det inte dags
att ingripa nu? 

Nu byter han roll. Slipsen på, markerar en ny scen.
Nu hamnar han istället på den utsattes sida. 
I grupp kan människor bli väldigt obehagliga. 


































































Fler bilder från Nya Teaterpiraternas repetitioner (vt 2015) hittar du här!

Hur förhåller vi oss till varandra? 

Även den som står vid sidan om och betraktar är del av händelsen. 
Hur skall den förhålla sig? 

Olivers karaktär avslutar med att lämna platsen.

































































Fler repetitionsbilder hittar du här. Missa inte föreställningarna i maj!

Foto & © Copyright Anette Grinde. Alla texter & bilder på denna sida ägs av Anette Grinde. De får inte kopieras och/eller användas utan särskilt tillstånd från ägaren. Vill du använda dem för något, så kontakta anette.grinde (@) foretagshuset.net eller ring 0708 905 731.

lördag 21 februari 2015

Hur kunde hon leva som om det inte fanns

Hur kunde hon
leva som om det inte fanns
2010
Dokumentär (73 minuter).
Ingela Lekfalk

Nitton år gammal, 1986, åker Lillemor till Frankrike. Där blir hon kär - och får HIV. Lillemor förtränger det faktum att hon bär på en livsfarlig smitta. Tio år senare gifter hon sig och får barn. Hon klarar inte av att berätta för sin man att hon bär på HIV. Men en dag får maken veta. På löpsedlarna, radio och TV blir hon nu HIV-kvinnan. Lillemor förlorar hem, barn, man och sin frihet. Hon döms till fängelse för försök till grov misshandel. Hon blev dömd för att ha haft oskyddat sex med sin man samt för att ha burit och fött sina barn utan att meddela sjukvården om att hon är HIV positiv, trots att sjukvården redan visste. Varken ex-maken eller de två barnen är smittade av HIV.

Vi följer hennes resa från tiden som gett konsekvenser av att hon måste berätta, när tiden hunnit ifatt henne. Vi hör att hennes man bestämmer sig för att polisanmäla henne och följer hennes färd som följer efter att hon dömts till fängelse och förlorar vårdnaden om sina barn. Utan sina barn går det knappast att leva, men det gör hon ändå. Hon kämpar vidare. Barn är det som verkligen betyder något. Filmen följer henne och hennes mamma som bestämt och tryggt går vid hennes sida. Filmen innehåller mycket sorg och tårar, men också insikter och skratt.

Skratt. Grått. Liv. Lust. Sorg. Och en verklighet som kan slås över på en annan kant helt utan att man själv tänkt att så skall ske. Som en orimlig konsekvens av ett tillfälligt och oskyldigt val. Nästan bara som att gå till vänster eller höger i en korsning. Ja, livets vändningar och tillfälligheter kan skapa oerhört mycket. Det kan verkligen skapa både lycka och fasansfull sorg.

Hur kunde hon
leva som om det inte fanns?
Kanske för att någon sa att det nästan inte fanns.
Och för att hon, på fullt allvar, trodde att det var just så.
Och det var det ju,
tills det en vacker dag visade sig
att det inte alls var just så.

Berättelser från det verkliga livet - dokumentärerna - är viktiga. De visar något av vår litenhet och vår sårbarhet, liksom våra fantastiska styrkor. De föder nya tankar och insikter. Sådana man kanske inte tänkt eller haft förut. De ger näring till dagen.

A..

(Cd-lån från Sdbybrgs bibliotek)

fredag 20 februari 2015

Fotografiska; Adi Nes

Adi Nes, född 1966, är en av Israels mest hyllade och respekterade konstnärer, läser jag i den lilla broschyren som hänger på väggen i anslutning till hans utställning på Fotografiska muséet i Stockholm. Hans identitet som jude och homosexuell påverkar hans val av motiv och tema, vilket ibland tett sig kontroversiellt.

Han bilder är väl planerade. Inget lämnas åt slumpen. Det innebär också att om något ser fel ut, t ex ur historiskt eller fotografiskt perspektiv, så är det planerat just så. Fåglarna står där (uppstoppade) för att fotografen ville att de skulle stå där. Det kan (kanske) vara bra att ha med sig när man betraktar bilderna. Vad menar han? Hur tänkte han där? Och hur tänker jag när jag betraktar bilden? Vad gör den med mig?

I utställningen finns serien Boys, Soldiers, The Village och Biblical Stories. I Boys porträtteras pojkarna. Vi ser dem i lek, vila, sovande och aktiva. Det är vackra bilder, men det är också skrämmande bilder eftersom jag i mitt huvud och ser dem mitt i konflikten Israel/Palestina. I Soldiers berättar Nes om livet som soldat. I The Village avporträtteras livet. Hur är det att leva, i just den här byn i just den här tiden? Eller visar bilderna nu, eller en annan tid? Biblical Stories är just bibliska berättelser. Där porträtteras t ex Abraham och Isak, Hagar liksom Ruth och Naomi.

Ruth är Naomis svärdotter. Hon viker inte från hennes sida när Naomis make och söner dör. Hon ihärdar och stannar. Det lönar henne väl. Ruts bok är en vacker berättelse. Fotografiet i utställningen är också vackert och talande. Ruth går, arbetar, vid Naomis sida. Hon viker inte bort. Denna och de andra bibliskt relaterade bilderna är tydligt talande, särskilt om du är bekant med de olika berättelserna.

Ett annat fotografi i utställningen visar en ung man liggande på marken, död eller skadad. Runt omkring honom syns flera kvinnor. De bär olika ansiktsuttryck och känslor. Där finns t ex anklagelse, sorg och vrede. Jag tolkar bilden som vardag, där unga män förlorar livet, där vreden och sorgen alltid finns närvarande och där livet och vardagen ändå måste gå vidare. Ja, bilden är vacker även om den skapar sorg och förvivlan inom mig. Den fasansfulla konflikten Israel/Palestina, som inte verkar ha något slut, präglar dagen för så många människor i detta område. Här lever människorna sina liv. Generation efter generation har inte sett något annat under sin livstid. Vad gör det med människorna?

A..


(Besök på Fotografiska 20150220)

onsdag 18 februari 2015

Bananas

Bananas
Fredrik Gertten
2009
(Speltid 87 minuter + extramaterial, inklusive intervju med Gertten 38 minuter)
WG Film. Noble Entertainment.

Den amerikanska advokaten Juan Dominguez arbetar med sitt största fall någonsin. På uppdrag av tolv bananarbetare i Nicaragua drabban han samman med bananjätten Dole Food Company i en historisk rättegång. Dole anklagas för att medvetet ha använt ett skadligt bekämpningsmedel och därmed orsakat sterilitiet hos sina arbetare. Kan Juan Dominguez vinna, eller kommer jätten undan?

Filmen är en berättelse om rättegången, om kemikalierna på plantagen, om livet och förutsättningarna på plantagen, om människorna som drabbats och om advokaten som förde processen. Dole ogillar processen och sätter det stora gardet och de stora pengarna på försvaret.

Advokaten visas som en kämpe för de utsatta. Han visas också med fina bildar, goda drinkar och feta cigarrer. Han visas som en framgångsrik och kompetens man som strider mot en jätte. Dole motar genom att förminska de skadades vittnesmål och bortse från regnet som faller, tillsammans med kemikaliena, över människorna och familjerna på plantageområdena.

Efter många års arbete för parterna med förberedelser inför rättegångsprocessen, lång tids förhandling i domstolen tar juryn 25 dagar på sig för överläggning. Frågan är klar. Domen spelar roll. Och domen och processen ger anledning till debatt och vidare tanke.

Men, nej, frågan var inte klar. Processen går vidare, år efter år, i syfte att se företagets ansvar och ge upprättelse till arbetarna. Den nya frågan som uppstår, efter filmen, är fråganbl a den om yttrandefrihet. Kan filmaren tystas?

I filmmaterialet finns också en intervju av Fredrik Gertten - som berättar att Dole stämde honom för filmen. Dole ville inte att filmen skulle finnas/visas.

Dole riktar därmed lampan dels på advokaten Juan Dominguez och dels på filmaren Fredrik Gertten - för att tysta debatten om kemikalierna och Doles eget agerande. Filmen blir därmed också en fråga om bevisföring, bolagets ansvar och om yttrandefrihet. Också det blir viktigt att berätta. Än i denna dag är processerna inte klara, säger Gertten i intervjun efter filmen (2009).

Hur ser läget ut idag? Kan de små, vanliga människorna vinna över de gigantiska bolagen? Tystas filmare och journalister genom stämningar, förutom genom hot, våldshandlingar och fängslande?

Uppföljaren - dokumentären om Doles stämningsprocess mot Gertten blir nu ett måste att se.

A..







(Cd-lån från Sdbybrgs bibliotek)

De användbara - av Mattias Hagberg

De användbara
Mattias Hagberg
Bokförlaget Atlas
2015
Isbn 978-91-7389-478-4

Jag läste Rekviem för en vanskapt häromåret. Jag förundrades. Läste, njöt, förskräcktes och förundrades. De användbara går i samma spår. Författaren säger att De användbara kan läsas som en syskonbok till Rekviem för en vanskapt. Ja, tänker jag, den är lite lika, men ändå helt olika.

Jag njuter av texten, ordens dans över sidorna. Jag förundras av författarens fantasi. Jag förundras tills jag stannar upp och inser att det kan ha stora drag av sanning i sig. De användbara är hemsk. Jag förskräcks så det känns i hela min kropp. Boken är läsvärd. Den är läsvärd för ordens flöde över sidorna, för fasan och för insikten om många människor har svåra tankar som ibland riskerar att skada andra mycket svårt.

Man tänker sig vara stark, men är ändå i händerna på någon annan. Någon tänker stora tankar. Någon är tyst. Denne bidrar eller stjälper den andres liv och förutsättningar, beroende av sin bestämda ton eller handling.

Jag. Du. Hon. Han. Alla flickorna. Barnen. Pojken. Vaktmästaren. Ja, alla bär de sina roller. De är nästan helt utan identitet, många saknar namn, är bara något som flyger förbi. Deras liv gjordes små, obetydliga. Just därför var de användbara. Även de med uns av identitet, som t ex du, jag och vaktmästaren, visar, eller kanske visas bara som små skuggor av sina jag. All komplexitet är försvunnen, deras liv är bara här.

Människors liv är viktiga. Ibland finns det människor som tänker att deras liv är viktigare än andras.

Ja, Rekviem för en vanskapt och De användbara, skrivna av Mattias Hagberg, duger mycket väl som tillförande läsning.

A.. 



Adlibris.  Atlas. Bokus. Recensioner hos Atlas.

tisdag 17 februari 2015

Människohandel på nätet; Enkelt & diskret

Stockholms FN-förbund hade en filmvisning med efterföljande debatt på Bio Rio i Stockholm (måndag den 16 februari 2015). Jag fick hasta för att hinna dit eftersom jag startat något för sent. Jag nådde fram precis efter det att de hade stängt dörrarna in till biosalongen, men de hade ännu inte hunnit börja när jag kom. Jag sjönk ner i den stora och mjuka biostolen, hann pusta ut och strax senare hälsades vi välkomna till mötet. Salongen var inte fullsatt, men där fanns ändå rätt många män och kvinnor i varierande åldrar.

Stockholms FN-förbund har tidigare bjudit in till flera seminarier kring frågan om kvinnors rätt till sin egen kropp. Detta var det avslutande mötet i serien. En dokumentärfilm och en efterföljande debatt stod på dagordningen. Filmen om människohandel på nätet - Enkelt & diskret - visades. Den var kort. Det var en filmiskt något märklig film med klipp som ibland visade filmning utan annan riktning än suddiga golv, väggar och tak eller svep helt utan mening. Bortsett från dessa märkliga klipp hade filmen ett viktigt ärende; män köper sexuella handlingar av kvinnor, därtill alltför unga kvinnor, utan att förstå att det är en aktiv brottslig handling. De gör det som om de beställde en pizza eller bokade tid för vilken vardagshändelse som helst. Det är unga män och det är män mitt i livet. Det är vanliga män, sådana vi hela tiden möter i vår vardag, som vem som helst. Det känns som om alla i salongen blir oerhört beklämda, som ett slag i magen, av omfattningen, enkelheten och faktumet att det är vem som helst. Just därför blir filmen väldigt viktig.

Filmen är gjord av två unga filmskapare, Ylva Johansson och Anna-My Novotny.. Den är gjord med egna medel, med egen tid och utan inblandning av andra. Unizon, här representerad av Olga Persson, har i efterhand bidragit med medel till filmen. De gjorde det för att filmskaparna lyckades riktiga blicken mot köparna istället för mot kvinnorna. Det var en viktig vinkel. Unizon bidrog också för att aktivismen är viktig.

Gertrud Åström, styrelsemedlem i Stockholms FN-förbund och styrelseordförande i Sveriges Kvinnolobby, ledde samtalet. I panelen fanns Marianne Eriksson, politiker, filmskaparna Ylva Johansson och Anna-My Novotny, Olga Persson, Unizon, Maria Hector och Jessica Nyström, poliser från människohandelsgruppen och en herre som jag missade namnet på, socialsekreterare som bl a verkade preventivt i frågorna. Han talade med köparna i preventivt syfte, även om de redan var köpare (och därmed inne i brottsligheten).

Det finns en FN-konvention från 1949 som rör dessa frågor. Den siktar på en värld fri från prostitution. Den är viktig att uppmärksamma. Därutöver har Sverige en sexköpslag. Den är viktig. Den kriminaliserar köparna. Den gör sexköpet till en kriminell handling och den har ett straffvärde som inkluderar fängelse. Det märkliga i sammanhanget är att ingen döms till fängelse för dessa brott, trots att det ibland finns tillräcklig bevisning. Poliserna nämner synens på brotten i domstolarna som en generationsfråga och ett attitydproblem. De ger uttryck för goda utredningar som möts av attityden att "det där är väl inte så farligt" trots att det är ett våldsbrott som är belagt med fängelsestraff. Debatten berättar att vi hela tiden måste ta debatten, att vi hela tiden måste arbeta med attityderna, lagstiftningen, förhållningssätten - att det inte räcker för att vi har en sexköpslag, eftersom människornas attityder över generationer, i olika grupper och över landsgränser ser annorlunda ut. Och eftersom kvinnors - och ibland också mäns - kroppar är en handelsvara, som genererar mycket stora pengar. Tjänsterna ingår i omfattande och grov brottslig verksamhet, vilket varje enskild köpare bidrar till genom att köpa dessa tjänster. Det är inte någon småsak, det är riktigt allvar.

Vi uppmanas att bli mer aktivistiska. Ja, det är viktigt för uppmärksamheten av absurditeterna.

Unizons bidrag till filmen ger den möjlighet att spridas mer - och därmed också frågan. Stockholms FN-förbunds filmvisningskväll med efterföljande debatt ger uppmärksamhet kring den viktiga frågan. Jag är ledsen att jag missade de inledande debatterna. Jag har helt enkelt inte uppmärksammat att de erbjudits, vilket ger mig informationen att jag behöver vara mer uppmärksam i dessa frågor framöver. För att det är viktiga frågor.

Marknadsföring, och att slå igenom bruset, är viktigt för den som vill att budskapet skall nå fler. Det är föreningslivets ständiga vånda, men det ligger också hos mig och övriga som har en vilja att frågan skall bli större och diskuteras mer. Att fler skall se absurditeterna för att förändring skall kunna skapas. Mitt bidrag här och nu blir att (härmed) sprida information om 1) filmen (Enkelt och diskret) och om 2) FN-förbundet, som finns med flera lokalavdelningar i landet, som t ex driver frågor om mänskliga rättigheter, om kvinnors rätt till sin kropp, om förbud mot barnäktenskap och om frågan om könsstympning.

Det är dags att samhället tar sexköpslagen på allvar. Att köpa sex bidrar till den grova brottsligheten i samhället. Det är inte försumbart. Och det är på intet sätt acceptabelt. Det är dags att få ett slut på detta elände.

A..  



Här hittar du information om filmen. Här blir du medlem i Svenska FN-förbundet (där du också kan välja lokalavdelning). Här hittar du sexköpslagen. Och här hittar du Unizon

fredag 13 februari 2015

Frihetens bittra smak - filmen om Anna Politkovskaja

Frihetens bittra smak - filmen om Anna Politkovskaja
Dokumentärfilm
2011
Regi & manus; Marina Goldovskaja

Filmen är ett porträtt av Anna Politkovskaja, den ryska journalisten som utmanade makten och blev mördad. Filmen följer Politkovskajas väg från studietiden i skuggan av sin berömda man, via hennes bevakning av krig och gisslantagande till den obönhörliga slutet för en mördares kula.

Filmandet har börjat tidigt, vilket gör det möjligt att skapa en film över tid när livet abrupt avbröts. Tidigare filmer, intervjuer där hon medverkat, nutida intervjuer av de som kände henne, TV-inspelningar, fotografier och andra dokument som följt hennes liv fyller berättelsen om hennes liv. Målar hennes porträtt.

Anna Politkovskaja behövde berätta historierna. Hon behövde se själv, berätta historierna rätt. En rättskaffens kvinna.

Hon utsatte sig för mängder av rädsla, för att hon kände att hon behövdes. Att hennes röst var viktig. Människor dödas, döda kroppar skändas, åklagare vägrar att inleda undersökningar, o s v. Det är historier som måste berättas. Hon blev ett hot för många maktmänniskor. Hon måste berätta.

Jag förundras, i ett avsnitt av filmen, över männens (just här personifierad av en man) genusdiskussion. Jag häpnar, trillar nästan av stolen, av hans uttalanden om hennes val, sätt, kunskap, mm - för att hon är kvinna.

Idealister driver världen framåt, säger Gorbatjov. Hon, Anna, var en sådan, säger han. En idealist. Sådana slutar det ofta illa för, känns det som Gorbatjov tänker. Inte alltid, tänker jag, men ändå alltför ofta. Hennes intresse var att berätta, för att det var viktigt att berätta. Just därför, för att det skavde hos dem hon utmanade. Just därför blev hon tystad. Just därför.

Anna Politkovskaja var en aktiv och utmanande journalist. Hon mördades den 7 oktober 2006. 2011- när denna film gjordes - hade varken mördaren eller den som beställt mordet blivit gripen eller straffad. Varför, kan man fråga sig. Varför?

Marina Goldovskaja har gjort denna film till Anna Politkovskajas minne. Låt oss minnas henne och låt oss uppmärksamma och stötta alla andra journalister och grävare som vill föra de utsattas talan och utmana maktmänniskornas utnyttjande normer.

A..  


Filmen finns att låna t ex på
Sundbybergs bibliotek

tisdag 10 februari 2015

Nya Teaterpiraterna repeterar vidare.....

Nya Teaterpiraterna repeterar. Nedanstående bilder kommer från repetitionen den 9 februari 2015, där Marianne får representera hela gruppen med sitt härliga minspel och fantastiska aktivitet. Teatermänniskor är ett särskilt folkslag. De tillför och glädjer.

Tack.












































Fler repetitionsbilder hittar du här. Missa inte föreställningarna i maj!

Foto & © Copyright Anette Grinde. Alla texter & bilder på denna sida ägs av Anette Grinde. De får inte kopieras och/eller användas utan särskilt tillstånd från ägaren. Vill du använda dem för något, så kontakta anette.grinde (@) foretagshuset.net eller ring 0708 905 731.

Gustaf Wallteng 1889-1935

Dödsannons i Vivan Nachweijs fotoalbum.
Född 1889 - död 1935, alltför ung sålunda. Hans
dotter blev faderlös och hans hustru änka.
Gustaf Wallteng, född 1889 i Uppsala, död 1935 i Lidinög, major i Frälsningsarmén, sångförfattare och kompositör. Wallteng blev frälsningsofficer 1909 och, efter att ha varit kårledare på ett flertal kårer runtom i Sverige, blev han medarbetare på Stridsropets redaktion i slutet av 1920-talet. Han var chef för FA:s musikavdelning från 1931 fram till sin bortgång år 1935. Han hade även tagit en organistexamen.
(Källa; Wikipedia)

Enligt Sveriges dödsbok 1901-2013 föddes Karl Gustaf Wallteng den 23 december 1889 och dog den 13 april 1935. Han var kyrkobokförd i Lidingö, Stockholms län. Han var gift och som yrke finns angivet att han var musikdirektör.

Hans fru heter Maria och hans dotter heter Evy, kan jag utläsa ur dödsannonsen. I registren noteras dottern som adoptivbarn, vem hennes biologiska mor och/eller far är eller omständigheterna kring adoptionen, har jag inte kännedom om. Dottern dog ung, men efter Gusaf Wallteng.

Han spelade roll för Frälsningsarmén. Han står med i dokument rubricerade; De angav takten, som berättar om Frälsningsarméns musikaliska bakgrund.

Jag hittar hans dödsannons i Beda Olivia (Vivan) Stålnackes fotoalbum. Frågan blir därför; vilken roll spelade han i hennes liv? Hur såg han ut som ung? Kan jag hitta honom i hennes fotoalbum? Båda är aktiva inom Frälsningsarmén - så långt är i varje fall klarlagt. Jag lär återkomma till Frälsningsarmén, Wallteng och Vivan Stålnackes fotoalbum. 

A..

söndag 8 februari 2015

Får jag fotografera eller filma i tunnelbanan?

Frågan uppkommer när vi kliver in i tunnelbanan och spärrvakten säger att vi inte får fotografera eller filma där. Det är sålunda i detta syfte denna text/sammanställning görs. Det finns fotoförbud som gäller för skyddsobjekt, i domstol och smygfotografering i utrymmen av privat karaktär. Dessa skriver jag inte om här. Frågan gäller bara foto/film i tunnelbanan.

Dagens juridik skrev om fotograferingsförbudet 2011.

På Svenska Fotografers Förbund hittar jag bl a följande information;

När får man inte lov att fotografera enligt svensk lagstiftning?

Svar: En tumregel för fotografering i Sverige är att det alltid är tillåtet. Sedan finns det fyra specifika områden som berör fotograferingsförbud eller när hinder för fotografering föreligger;

... 

c) Den sista restriktionen gäller fotografering på privat mark eller mark där någon innehar bestämmande- eller beslutanderätt. Denna möjlighet att utfärda fotograferingsförbud finns inte specifikt inskriven i lagtexten utan följer av den rätt en markägare har till sin mark. Detsamma gäller platser som inte är att anse som offentliga eller allmänna platser, exempelvis skolor, gallerior, passagerarfartyg m m. I kraft av dessa rättigheter som markägare eller beslutsför för viss plats avgör personen själv vilken verksamhet som får bedrivas på marken. Att utfärda fotograferingsförbud kan vara en sådan viljeyttring från markägaren eller den beslutsföre.

Läs vidare på Sveriges Fotografers Förbunds hemsida. Där finns mer nyttig fotoinformation om rättigheter och skyldigheter som gäller för bild.

Bloggen Årskort Guld SJ har skrivit om fotoförbud i tunnelbanan 2013. Hen säger att hen fått information om att det råder absolut fotoförbud i Stockholms tunnelbana med undantag för media. 

Det låter, i mina öron, som högst märkligt. Vilken media är tillåten? Vad inbegriper detta? Varför skulle det vara ett fotoförbud för t ex allmänna privata bilder?

Bloggen Årskort Guld SJ har dragit frågan vidare och fått svar från SL (januari 2014) att fotoförbud inte råder i tunnelbanan, att svaret bygger på ett missförstånd. Kontraorder alltså. Logiskt sådan.

På SLs hemsida hittar jag idag, efter kontakt med SL, information om att det är ok att filma/fota i tunnelbanan för privat bruk. För att filma/fota förkommersiellt bruk krävs tillstånd - som söks hos trafikentreprenören som ansvarar för trafiken. För tunnelbanans del är detta MTR (se nedan).

På MTRs hemsida framgår att det är ok att filma/fota i tunnelbanan för privat bruk. Det är dock inte gratis att filma/fota för studiearbete eller för kommersiellt bruk. För detta krävs det tillstånd. Tillståndet kostar pengar, ja. Och tar en del tid att få.

Spärrvakten i Stockholms tunnelbanan hade sålunda både rätt och fel. Visste han det?

A..


torsdag 5 februari 2015

Searching for Suger man

Searching for Suger man
2012
Malik Bendjelloul

Först vill jag säga att det är outsägligt synd när människor inte kan - får - lyckas - vill - leva sina liv utifrån sin allra bästa förmåga. Att alla inte får glöda, som bara just de kan glöda. Som Rodriguez, även om det fantastiskt är tveksamt om han skulle ha velat det. Egentligen. Han verkar vara nöjd med sitt liv, även utan att varit en del av sin egen fantastiska framgång. Och som Malik, som ju var en fantastisk konstnär.

1968.
Rodriguez, med sin gitarr och sin sång. Detroit. Han vandrar på sina gator. En strävsam man med ett särskilt inre. Konstnärlig och arbetssam. Han får möjligheten att göra en skiva med fantastisk musik. Upptäckarna är lyriska. Han själv är glad.

Skivan floppar, totalt. Det finns ingen i USA som köper skivan. Den går inte hem alls. Typ 6 skivor säljs. Rodriguez får sparken, symptomatiskt två veckor före jul. Han fortsätter sitt liv som en stretsam ärlig man. Långt borta därifrån, i Sydafrika, är bilden en annan. Han känner inte till den. Det tar många, många år innan den når honom. Och då bara av en tillfällighet. Tillfälligheter - som ju livet är fyllt av. Ibland till godo, ibland till fasa och ibland bara helt oförklarliga.

1998.
Rodriguez besöker Sydafrika. Inbjuden, uppbjuden på scenen och hyllad av fullsatta hus. Han tar det med fattning, men visar också glädje över det som händer. Han är uppenbart en man med båda fötterna på jorden, en sådan som är vacker också inom sig. Rodriguez gav sex konserter i Sydafrika. Publiken var hänförd. Han själv likaså. Liksom hans familj. Sydafrika fick honom att känna sig lyckligt lottad, att känna sig hemma. Hemma är att bli accepterad. Det blev han.

Rodriguez blev inte rik. Pengarna från skivförsäljningen landade i någon annans ficka. Han förefaller vara en ytterst vacker man, en man med stark egen stolthet. Egna val, även om han kanske kunnat välja annorlunda om han fått veta tidigare. De pengar han tjänande på konserterna (1998) gav han bort till familj och vänner. Han fortsatte att leva i strävsamhet och enkelhet.

Searching for Suger Man har fått flera priser, som t ex en Oscar 2013 i kategorin Bästa dokumentärfilm. Malik Bendjelloul arbetade, enligt Wikipedia, med filmen i fyra år. Under det tredje året drog sig en av finansiärerna ur, läser jag på Wikipedia. Man kan, sett i efterhand, tänka sig att den ångrade sig senare.

Searching for Suger Man är en fantastiskt historia, fint berättad av Malik Bendjelloul. Vacker, sorglig, fantastiskt och rik. Som guld för själen.

Det är en stor sorg att Malik valde att lämna jorden 2014. En stor sorg, och en påminnelse om vikten av närvaro hos varandra.

Filmen rekommenderas, såklart.

A..




Filmen kanske finns att låna på ett bibliotek nära dig. 
Jag fann den på Sundbybergs bibliotek. 





onsdag 4 februari 2015

Kalash-folkets kvinnor

Dokumentärfilm
2011
Kalash-folkets kvinnor

I de pakistanska bergen finns en folkgrupp, kalasher, som inte blivit omvända till muslimer, utan dyrkar sina gudar. Kvinnorna är mycket starka och också fria. En grekisk hjälporganisation driver projekt som stöttar kvinnor till studier, men dess representant kidnappades av talibanerna, vilket gav svårigheter för teamet. Nu vet man inte hur det kommer att gå för kvinnorna i Hindu Kush.

De lever i nordvästra Pakistan. Deras religion är deras egen. De är ca 4 000 personer. De har ännu lyckats behålla sin kultur och religion, trots att de är omgivna av miljontals muslimer.

Tidigare var flickorna utsatta för arrangemangsäktenskap. Numera får de välja själva. Hemgiften finns kvar. Det är möjligt att byta man om man tycker att den första inte duger. Av historien framgår inte om också männen har de valen. Berättelserna är från kvinnornas perspektiv. Hemgiften betalas till den första mannen. Vill kvinnan byta man får den andre mannen betala dubbel hemgift. Och så vidare. Det blir dyrare och dyrare att gifta om sig. Kärleken kan bli dyr, sålunda.

Kalasherna finns bara i deras takter, i nordvästra Pakistan. De lever i sina dalgångar, samlade själva. Kalasherna har många festivaler. På dessa berättas deras historia, de muntliga berättelserna förs vidare tillsammans med dans och musik. Samma gäller på en begravning, där är dans och musik, förutom berättelserna om den döde och dennes liv.

Kalashernas religion, kultur och språk vandrar från en generation till nästa genom muntliga traditioner. Det har inte ett skrivet språk, inga egna böcker. Ett grekiskt volontärteam har försökt att hjälpa dem med att bygga en skola, nedteckna språket och göra barn och vuxna läskunniga i det egna språket. För att lära sig, föra traditionerna vidare, utbilda sig, mm, behöver barnen få gå i skola, utbilda sig - och traditioner och språk måste skrivas ner. För att kunna gå i skola behöver de en sådan. De grekiska volontärerna hjälpte dem att bygga en skola, hjälpte dem att dokumentera språket, med mera. De hjälpte dem långt. Låt oss hoppas att de lärde dem tillräckligt mycket för att kunna föra i land projektet själva. Volontärerna blev avbrutna när deras mest engagerade förebild och drivkraft, Athanassis, rövades bort av afghanistanska talibaner. Han frigavs så småningom, men det är tveksamt om han kan återvända till kalashernas land.

De gamla kulturerna är viktiga. Det är, så länge de innehåller respekt för alla mänskliga rättigheter, unika och fantastiska. De är viktiga att dokumentera, i text, i bild och på film. Dräkterna, frågorna, danserna, språket, gudarna, företeelserna, färgerna, glädjen, mänskligheten, lyckan, sorgen - och allt annat som hör livet till.

Ja, de är viktiga att dokumentera. I text, i bild och på film. Så att också dansen och tonerna hörs. I evinnerlig tid.

Kanske var filmen från början tänkt att bara dokumentera folket, kulturen och de arbete det grekiska teamet gjorde där - med och för kalasherna. Sannolikt blev den annorlunda p g a att Athanassis kidnappades. Filmen innehåller en oproportionerligt stor del som handlar om kidnappningen och samtal runt den. Det grekiska teamet, inklusive filmteamet, kunde inte komma tillbaka och de fick därför anlita ett pakistanskt filmteam. Det förändrade naturligtvis både det löpande arbetet och slutresultatet, både vad gäller det faktiska projektet att dokumentera språket och kulturen, mm, och vad gäller filmen.

Det var en fin film. Jag är glad att jag lyckades får mina ögon på den.

Rekommenderas.

A..


(Filmen finns på Svt-Play - under rubriken dokumentärer - till den 4 februari 2015, kl 23.59.)


tisdag 3 februari 2015

Frihet bakom galler - Nima Sarvestani & Maryam Ebrahimi

Frihet bakom galler.
Nima Sarvestani & Maryam Ebrahimi
2013
NimaFilm

Filmen skildrar ett kvinnofängelse i Afghanistan där fångarna varken skäms eller ångrar sina brott.

Filmen har fått Internationella Emmypriset för bästa dokumentär. Det är en stark och vacker film. Den visar absurditeten och lär oss en del om hur det är att vara kvinna i Afghanistan.

Afghanistan är ett fattigt land. De har präglats av många strider och krig. En låg utbildningsnivå och absurda förhållningssätt till kvinnor är ett tragiskt faktum. Vi ser det igen och igen och det är svårt, om än inte omöjligt, att förändra. Denna film, denna typ av filmer, är ett sätt att visa världen det vi redan borde veta. Absurditeterna och orättvisan. De som måste förändras för att människor, kvinnor, män och barn, skall kunna få möjlighet att leva sina liv i rättvisa och värdighet.

Narges har förlupit hemmet, hon fick sju års fängelse. Fozieh likaså, hon fick 10 års fängelse. Sima fick 16 års fängelse för samma brott.

I fängelset lever kvinnorna med barnen. De lever friare i fängelset än utanför. De lever avskiljda från männen. Och från våldet, åtminstone det mesta av våldet. Och utan burka.

Barnen leker, tvättar sig, äter och lever med kvinnorna innan för murarna. Ytan är liten. Barnen stannar tills männen eller familjer begär att få barnen till sig.

Kvinnorna berättar. Fängelsedirektören berättar. Bilderna berättar. Burkan och miljön berättar. Kvinnorna sminkar sig, målar naglarna, fixar håret - tills vakten ropar att de skall skyla sitt hår. Några av kvinnorna uttrycker sin kärlek. De älskar, längtar efter kärleken. Den som ibland är upphovet till att de sitter här. De har strävat efter den. Och förlorat. Kvinnorna är nyfikna, kunniga, glada förtvivlade och strävsamma. Det är glädjande att höra deras uppkäftighet mitt i all bedrövelse. De är människor, vackra och fantastiska människor, mitt i fängelsets begränsande miljö. Inlåsta för ingenting.

Utanför muren skall burkan på. Och varje steg kontrolleras. Innanför blir ändå friheten större, trots den lilla ytan och de begränsningar som finns. 

Filmen är stark. Den visar kvinnors och mäns livsvillkor i ett annat land än vårt. Den visar personligheter och miljöer, människors dagar tillsammans i vardag och i väntan. Innanför. Utanför muren skall burkan på. Och varje steg kontrolleras.

Det är en viktig film. Jag hoppas att den leder till att fler lär sig mer om kvinnors situation och bidrar till försöken att göra världen mer rättvis.

Dokumentärens väsen är att komma innanför. Att låta människorna och bilderna berätta med egna ord. Så har skett här. Frihet bakom galler är en vacker, sorglig, frustrerande, stark och viktig film.

Rekommenderas.

A..


Beda Olivia (Vivan) Stålnacke 1890-1972

Församlingsbok Gällivare - Norrbottens län
Folkräkning 1900
Detta inlägg rör släktforskning runt led och liv för Beda Oliva Stålnacke (1890-1972). Utgångspunkten är forskning i arkiv, t ex kyrkoarkiv eller Rotemansarkiv. Utgångspunkten är också att informationen är bekräftad, att det finns ett underlag som styrker det som sägs (även om underlaget inte alltid publiceras i inlägget). Inlägget uppdateras när ny information framkommer - t ex ett nytt årtal, en ny resa, ett nytt uppdrag, en ny berättelse som berättar hur hennes liv varit, mm.  Annan forskning, med koppling till henne, som finns i denna blogg (andra personer, bilder, mm) hittar du här.

I folkräkningen 1890 bor Eva Helena Stålnacke ensam i sitt hushåll; 
Stålnacke, Eva f. 1858 i Jukkasjärvi (Norrbottens län, Lappland). Hon står angiven som ogift kvinna, ensam i familjen, boende i  Kyrkobyn Gällivare (Norrbottens län, Lappland).


I folkräkningen år 1900 bor följande personer i hushållet, i Malmberget Gällivare;
Stålnacke, Eva Helena, f. 1858 i Jukkasjärvi Norrbottens län (mor) - barnen står noterade som oäkta, alltså födda utanför ett äktenskap (oäktenskapligt). Någon far finns heller inte angiven;
Beda Olivia, f. 1890 i Gällivare Norrbottens län
Johan Alfred, f. 1896 i Gällivare Norrbottens län
Rudolf Emanuel, f. 1899 i Gällivare Norrbottens län

1908 års inflyttningsbok (Luleå Domkyrkoförsamling) finns noterat att hon kommer till Luleå från Gällivare den 28 november 1908.

I församlingsboken (sid 3113) ser det ut som om hon flyttar in hos lokförare Erik Eriksson Söder och Sofia Wilhelmina Persd. 1910 (med barnaskara). Bilden som föregår detta (sid 2285) berättar att hon kommer från Gällivare i november 1908 - och flyttar in till lokförare Erik Eriksson Söder och Sofia Wilhelmina Persdotter. Hon börjar sålunda som piga i denna familj när hon lämnar Gällivare.

1910 byter hon till familjen Landahl/Lindgren (se nedan).
Församlingsbok Luleå - Norrbottens län
Folkräkning 1910

I folkräkningen 1910 hittar jag följande i Luleå församlingsbok gällande Stålnacke, Beda Olivia 
Familj nr 2 i hushållet
Stålnacke, Beda Olivia 
Född 1890 i Gällivare, Norrbottens län
Hon står registrerad som ogift kvinna, piga och ensamstående

Familj nr 1 i hushållet, där hon då arbetar som piga, är; 

Anders Johan Landahl
född 1875 i Härnösand, Västernorrlands län
Handelsresande
samt
Klara Syrena Lindgren 

född 1876 i Nederluleå Norrbottens län

Anders Johan Landahl var delägare i Ab Agenturer i Luleå 1904-1915, gifte sig den 25 januari 1901 med Klara Syrena Lindgren-Olsson och fick en dotter  - Margit Elisabeth - den 27 september 1911. (Källa; 1875 års män, sida erhållen från Norrbottens museum). Bilder på Klara Syrena och Margit Elisabet finns hos Norrbottens museum. Dit hittar du genom att klicka på deras kursiverade namn här ovan.

I 1913 års utflyttningsbok (Luleå Domkyrkoförsamling) noteras att Beda Olivia flyttar från Luleå den 1 februari 1913. Hon flyttar till Hedvig Eleonora i Stockholm.

I 1913 års inflyttningslängd i Hedvig Eleonoras församling i Stockholm antecknas hon som inkommen den 22 februari 1913. Där noteras hon boende på adressen Österm.gatan 26 (vilket jag tolkar som Östermalmsgatan 26 i Sthlm). I längden finns också en uppgift om att hon flyttar den 27 oktober 1917. Noteringen ser ut att vara till Sundsvall.

Dåvarande Östermalmsgatan 26 heter nu Östermalmsgatan 69 - och är Frälsningsarméns kyrkolokal (Templet). Av anteckningarna hos Frälsningsarmén framgår att hon, vid sin avgång 1923, varit med i Frälsningsarmén i 10 år. Det indikerar att det är här - 1913 - som hon går med. Hör bör, i något mått, ha varit engagerad eller träffat människor som fört henne dit redan under hennes boende i Gällivare eller i Luleå. Går det att få fram, tro, när hon började engagera sig i Frälsningsarmén? Frågan får ställas till Gällivare och/eller Luleå. 

I Stridsropet nr 25/1914, daterad den 20 juni 1914 (sid 8), hittar jag Olivia Stålnacke under rubriken Officiella meddelanden som berättar vilka personer som har blivit befordrade (till högre roller i kåren) och vilka som har blivit  beordrade till andra uppgifter inom Frälsningsarmén. I detta nummer har kadett Olivia Stålnacke blivit beordrad att tjänstgöra vid Räddningshem II (2) i Stockholm.

De följde en fana. En berättelse om Frälsningsarmén i
Sverige under sjuttiofem år 1882-1957

Frälsningsarméns första räddningshem startades på Surbrunnsgatan 32. Det invigdes den 14 januari 1890. Redan på hösten 1890 flyttade hemmet till Luntmakaregatan 66. Hemmet på Lundmakaregatan blev överfyllt och man behövde mer utrymme. Den energiska stabskaptenen Elisabet Liljegren, som var chef för räddningsarbetet, såg till att en villa Lido vid Djurgårdsbrunn inköptes och i april 1897 kunde räddningshemmet II flytta in där. De blev dock inte långvariga där. De sålde fastighetern påföljande år. År 1900 flyttade Räddningshem II till fastigheten Grevturegatan 60.  (Källa; De följde en fana. En berättelse om Frälsningsarmén i Sverige under sjuttiofem år 1882-1957, Thorsten Kjäll, sid 142).

I nyårsnumret av Stridsropet nr 1/1915, daterad den 2 januari 1915 (sid 4) under rubriken Officiella meddelanden hittar jag att Proflöjtnant Olivia Stålnacke befordrats till löjtnant.

I Stridsropet, våren 1915, kan noteras att adressen där Olivia
noteras när hon flyttar till Stockholm 1913 -
är densamma som Templets.

I 1917 års utflyttningslängd för Hedvig Eleonora kyrkoarkiv, Utflyttningslängder till landsorten och utlandet finns noterat att Beda Olivia flyttar till Sundsvall. Hon flyttar den 1 november 1917, flyttningsbetyget är utskrivet den 24 oktober 1917 och hon flyttar till adressen Bleckslagarg. 6 i Sundsvall.

På Bleckslagaregatan 6 i Sundsvall finns en slumstation (Frälsningsarmén) i denna tid. Den öppnades 1895. Det framgår av broschyren om Trettioåriga kriget i Slum- och Räddningsverket 1890-1920.

På hemsidan Sundsvallsminnen står att läsa om Lillebo barnhärbärge. "Internationella Frälsningsarmén öppnade 1898 ett barnhem på Bleckslagargatan. Hit kom bl a många av de barn, som tidigare vistats på spädbarnshemmet. Verksamheten flyttades 1948 till ett nybyggt hus på Fredsgatan, där barnhemmet var kvar till början av 1970-talet". 

1917. I Gustav Adolfs kyrkoarkiv (Sundsvall), register till församlingsboken, SE/HLA/1010190/A II b/4 (1914-1929) - noteras hon med hänvisning till sidan 1885. Det finns också en notering att hon flyttar igen den 16 februari 1918 - och då tillbaka till Hedvig Eleonora i Stockholm.

1918. Hedvig Eleonora kyrkoarkiv, Inflyttningslängder, förteckningar och diarier över inkomna personakter (1918) - berättar att Beda Olivia Stålnacke kommer från Sundsvall den 16 februari 1918 och att hon noteras som utflyttad igen den 16 oktober 1920 och då till Lund. Adressen i Stockholm är Grefturegatan 34 B. En annan person (kvinna, syster) flyttar in samma dag, så kanske är det ett boende för Frälsningsarmésystrar eller en slumstationsadress av något slag.

När jag googlar på Grefturegatan 34B - får jag fram flera släktforskningsbilder, där deras berättelser visar att i denna tid har flera äldre människor dött på denna adress. Jag gissar därför att detta är ett äldreboende i någon form.

I Rotemansarkivet för Stockholm anges att Beda Olivia Stålnacke under perioden 19180211-19201015 bor på Östermalmsgatan 25 i Hedvig Eleonora (fastigheten Bävern 14).  Där noteras också att hon flyttar in från Sundsvall 1918 och flyttar vidare till Lund 1920.

1920. I Hedvid Eleonoras kyrkoarkiv - utflyttningslängden till landsorten och utlandet 1920 (sid 93) noteras att flyttningsbetyget är utfärdat den 16/10 1920, att utflyttning sker den 28/10 1920 och att flytten går till Lund, Malmöhus län. 

I 1921 års utflyttningsbok för Lunds domkyrkoförsamlings arkiv - för Lunds stadsförsamling hittar jag att Beda Stålnacke, slum. (alltså slumsyster) flyttar från adressen 137 i Lund till Haga 47 i Karlstad. Detta sker den 14/11 1921. På uppslaget i Lunds stadsförsamlings församlingsbok, sid 1468, för boende på adressen 137, berättas att Beda Olivia Stålnacke är slumsyster och fröken, att hon närmast kom från Hedv. El (d v s Hedvig Eleonora) i Stockholm den 28/10 1920 och att hon for vidare till Karlstad den 14/11 1921.


Förvirring uppstår när jag hittar ett vykort.
Hur kan hon ha varit i Falun i juni 1921?

I Frälsningsarméns broschyr; Slum- och Räddningsverket
30 år, som utkom 1920, noteras att det fanns en slumstation 
i Falun på Åsgatan 53 och att den öppnades 1910.

I Vivans fotoalbum finner jag detta vykort
föreställande Högbo sanatorium, Falun. Kanske
var det där hon hade sin tjänst (i Falun kring 1921)?

Högbo sanatorium, byggt 1910, var ett sanatorium i Falun för tuberkulossjuka under kriget och ända fram till 1960-talet.Sanatoriet var beläget ovanför Lugnet i Falun.Vid slutet av 1940-talet kallades sanatoriet för Högbo centralsanatorium och hade 239 för tuberkulossjuka, varav 32 platser för barn.

I utflyttningslängden i Karlstad 1923 noteras att Beda Olivia den 4/12 1923 flyttar från Östra Haga 47 (Karlstad) till Tryserum - och då till ålderdomshemmet där. Hennes yrke (i Karlstad) är slumsyster. Från utflyttningslängden hittar jag till församlingsboken sid 3985. Där finns noterat att hon kom till Karlstad från Lund den 14/11 1921. När man granskar församlingsboken syns det tydligt att hon bott tillsammans med flera andra slumsystrar. De är skrivna på samma sida, kommer från när och fjärran, och flyttar som hon vidare efter ett tag.

1923 lämnar Olivia Stålnacke Frälsningsarmén, enligt anteckningar hos Frälsningsarmén. Hon har från december 1922 kommunicerat per brev med Alma Petri. I maj 1923 har referensnämnden inom Frälsningsarmén beviljat hennes avskedsansökan.  Hon bär graden kapten när hon lämnar Frälsningsarmén. Hon har då 10 års tjänstgöring inom kåren, enligt anteckningarna vid hennes avgång.

Enligt Tryserums kyrkarkiv (församlingsbok 1918-1933) sid 340 - på sidan för Nya Ålderdomshemmet står att Beda Olivia Stålnacke;

- är slumsyster - sköterska
- född i Gällivare
- är vaccinerad
- inflyttad från Värmland Karlstad 1923-12-04
- flyttat igen 1925-01-11
- överförd (till ny bok) 1925-01-16 som då finns i Stockholm, Kungsholmen

Av detta läser jag att hon arbetade på ålderdomshemmet i Tryserum under perioden december 1923 till januari 1925. Hon kom närmast från Karlstad, Värmland och flyttar sen vidare till Stockholm, Kungsholmen.

Slumsyster var benämningen på Frälsningsarméns kvinnliga socialarbetare fram till 1980. När de var som flest fanns det en Slumstation med en eller flera slumsystrar i de flesta städer i Sverige. De var föregångare till kommunal hemtjänst, men gjorde så mycket mer av omsorg om hela människan. När spanska sjukan härjade i Sverige efter första världskriget blev Frälsningsarméns slumsystrar kända som de som vågade gå till de sjuka med mat och annan praktisk hjälp. Matlagning, städning, läxhjälp, men också andliga samtal och andakter. (Enligt info från Frälsningsarmén).

1925. Kungsholms kyrkoarkiv, Inflyttningslängder och förteckningar över inkomna personakter, SE/SSA/0011/B I/79 (1925) - sid 265; Beda Olivia Stålnacke, sköterska, kommer till Kungsholmen 16 januari 1925. Hon lämnar Tryserum 11/1 1925 - och överförs till Kungsholmsboken den 16 januari 1925. Hon är bosatt på Kungsholmen, på adress; Stadsh. 9 H (otydligt här - kan betyda Stadshagen, som ju ligger på Kungsholmen). Hon är ogift - och är ett styck kvinna. Hon är förtrogen med kristendomen och nattvarden, vad jag kan utläsa ur boken.

1925. Utflyttningslängd St Görans församling (Sthlm). Här är hennes yrke sköterska. Hon kom till församlingen den 16 januari 1925. Hon flyttar från St Görans församling den 24 oktober 1925 till Adolf Fredriks församling (rote 29).

1925. Adolf Fredriks kyrkoarkiv (Sthlm)- inflyttningslängd - berättar att hon skrivs in den 28 oktober 1925. Hennes yrke är handelsidkerska. Hon kommer närmst (24 oktober 1925) från St Görans församling (Sthlm) och hon bor på Luntmakaregatan 28. Hon lämnar församlingen den 9 november 1927.

Vykort till Vivan från en vän Edit i Östersund - till adressen
Luntmakargatan 28, där hon bor 1925-1927.

1927. Adolf Fredriks kyrkoarkiv (Sthlm) - utflyttningslängd - berättar att hon skrivs ut från Adolf Fredrik den 9 november 1927. Hon flyttar då till Johannes församling (466?). Hon är inflyttad till Adolf Fredrik 28 oktober 1925. Bilden anger hennes yrke till; handelsidkerska

1927. Johannes församlings inflyttningslängd berättar att hon skrivs in den 12 november 1927. Här står hennes yrke som handelsidkare. Hon bor på Tegnérgatan 15 och hon kommer närmst tidigare ifrån Adolf Fredriks församling. Det står dock inte när hon kommer därifrån - men förhoppningsvis mellan januari 1925 (när hon kom till Kungsholmen) och innan november 1927 (när hon kommer till Johannes).

1936. Johannes församlings utflyttningslängd berättar att hon flyttar ut från församlingen den 30 december 1936 - och att hon då flyttar till Sofia församling. Där står också att hon kom till församlingen den 12 november 1927. Hennes yrke är handelsidkare.

1936. Sofia församlings inflyttningslängd berättar att hon skrivs in i församlingen den 31 december 1936. Hon står på den sista raden för året. Där står att hon är utflyttad den 14 januari 1939, att hon bott på Bohusgatan 27 (Sofia församling) och att hon närmast dessförinnan kommer från Johannes församling den 30 december 1936.

1939. Sofia församlings utflyttningslängd berättar att hon flyttar till Katarina församling den 14 januari 1939. Hennes yrke är handelsidkare. Den berättar också att hon kommer till Sofia församling 31 december 1936. För att hitta varifrån hon kommer får jag då söka i Sofia församlings inflyttningslängd för 1936.

1939. Katarina församling inflyttningslängd berättar att hon ankommer till Katarina församling den 16 januari 1939. Hon bor på Östgötagatan 45. Här uppfattar jag hennes yrke som fd handelsidkare. Hon flyttar härifrån 1939 (160) och hon kom hit närmast från Sofia församling (14 januari 1939).

1939. Katarina församlings utflyttningslängd (till landsorten) berättar att hon flyttar till Boo församling den 2 december 1939 och att flyttningsbetyget utfärdas den 23 november 1939. På bilden finns också ett datum 16 januari 1939. Detta blir hennes ankomstdatum till Katarina församling - vilket leder mig bakåt till inflyttningslängden 1939.

1939. Boo församlings inflyttningslängd. Den 2 december 1939 kommer Beda Olivia Stålnacke till Boo församling, flyttandes närmast ifrån Katarina församling (Stockholm). Hon flyttar då in till familjen Nachtweij, som enligt inflyttningslängden kom till Boo församling den 27 augusti 1939. 

1940. Boo församlings lysnings- och vigselbok berättar att Beda Olivia & Woller gifte sig den 16 april 1940 - alltså på Wollers födelsedag (född 16 april 1895). 






Under kriget hade familjen Nachtweij i Lännersta en liten flicka boende hos sig, som hette Lotta Ekholm. Hon kom från Karelen, som då var finskt. Ryssarna bombade sönder Karelen och alla flydde över gränsen. Pappan var soldat och dog. När det lugnade ner sig i Finland efter något år flyttade den lilla 5-åringen hem till sin mamma, som fått tag i bostad i Helsingfors. Det dröjde inte länge förrän Helsinfors bombades och mamman skickade Lotta tillbaka till familjen Nachtweij i Lännersta, Boo församling. Vid krigsslutet åkte hon tillbaka till Helsingfors. Då var hon 7 år. Hon hann aldrig börja i skolan i Sverige. Några år senare åkte Vivan och Sten till Helsingfors för att se hur Lotta hade det. Illa konstaterades det och Vivan gjorde en insats igen. Lotta dog i 50-årsåldern. Som tack för arbete med att hjälpa Finland fick Vivan detta ”diplom”. 



*** *** ***

Enligt Sveriges dödsbok (1901-2013) är Beda Olivia Stålnacke född den 8 augusti 1890 i Gällivare, Norrbottens län (18900808-1003) och död den 26 juli 1972. Hon blev änka den 11 september 1971. Hon var kyrkobokförd i Boo, Nacka kn (Stockholms län, Uppland) och mantalsskriven på samma ort.


*** *** ***

Johan Alfred Stålnacke, f. 1896 i Gällivare Norrbottens län (enligt folkräkning 1900) - oäkta barn till Eva Helena. Syskon till Beda Olivia (Vivan) alltså, liksom Rudolf Emanuel här nedan.

Jag hittar en Johan Alfred Stålnacke, född 1896 i Sveriges dödsbok. Där framgår följande; 18960124 - Stålnacke, Johan Alfred, Malmberget. Död 21/11 1918. Kyrkobokförd i Gällivare (Norrbottens län, Lappland). Född 24/1 1896 (ingen uppgift om födelseort i dödsboken). Ogift man. 

Dödsorsaken synes vara Ileus strangulati (se nedanstående bild), som enligt vanlig googling synes betyda tarmvred eller någon liknande.


Ileus strangulati Gällivare F:5 (1918-1923) Bild 350 / sid 29
(AID: v193147.b350.s29, NAD: SE/HLA/1010055)


*** *** ***

Rudolf Emanuel Ståhlnacke (enligt dödsbok 1901-2013) födelsenr; 18990902-8012. Död 1974 07 22. Kyrkobokförd (1971) i Själevad, Örnsköldsviks kn (Västernorrlands län, Ångermanland). Mantalsskriven (1971) på samma ort. Född 2/9 1899 i Gällivare (Norrbottens län, Lappland). Gift man (29/11 1929).

*** *** ***

Eva Helena Stålnacke 1858-1905
Enligt Sveriges dödsbok (1901-2013) framgår följande om Eva Helena Stålnacke, som alltså var Beda Olivias (Vivans) mor. 18581229 Stålnacke, Eva Helena - Malmberget. Död 5/5 1905. Kyrkobokförd i Gällivare (Norrbottens län, Lappland). Född 29/12 1858 i Jukkasjärvi (Norrbottens län, Lappland). Ogift kvinna.

Eva Helena Stålnacke 1858-1905
Beda Olivia 1890-1972 (gift med Woller Nachtweij)
Johan Alfred 1896-1918
Rudolf Emanuel 1899-1974


*** *** ***

Efter kontakt med Frälsningsarmén kan konstateras att hennes personalkort är förkommet. Det är synd, eftersom det hade kunna berätta mer om hennes olika uppdrag de åren hon var aktiv i samfundet. Annan forskning via Frälsningsarméns arkiv bör dock vara möjlig eftersom det nu är känt, via kyrkoarkiven, vilka orter hon bott på. Hon har uppenbart också varit på andra platser, som t ex Falun, även om hon då varit skriven kvar på annan ort under tiden. 

En annan fråga som kvarstår är - vem är Beda Olivias far? Och när gick hon med i Frälsningsarmén? 

Vivan hade en gudomlig sångröst, säger min mor. Hon berättar också att Vivan var med i en strängorkester inom Frälsningsarmén och att hon där varit med om att spela in en skiva. Det tål att forskas vidare om.

Detta inlägg kommer att uppdateras allteftersom jag hittar mer information om Beda Olivia, och kanske också om hennes mor och bröder. Självklart kommer den att uppdateras om jag hittar spår av hennes far. 

Inlägget kommer också att uppdateras när jag hittar andra spår om hennes liv - vad har hon haft för sig? Var har hon varit? Vilka är människorna som hon har fotografier på i sitt fotoalbum? Hur träffade hon sin Woller? Med mera. 

Spänningen är olidlig. :)

Predikande kvinnor och gråtande män - är en bok som handlar om Frälsningsarmén i Vivans tid inom kåren. Den innehåller en spännande beskrivning av Frälsningsarméns tidiga dagar. Läs den, om du intresserar dig för Frälsningsarméns eller vad Vivan klev in i under tidigt 1900-tal.

Kristina Stålnacke - barnbarn till Rudolf Emanuel - har gjort radioprogram om sina farföräldrar. Detta är (några av) hennes tankar och funderingar kring deras liv, som hon har formulerat i två radioprogram;




Anette Grinde


Andra länkar - av intresse i släktforskningen runt Beda Olivia Stålnacke, m fl. 



I vänskaplig glädje talar vi om våldet

Berättelserna och temat är våldsamt och obehagligt. Särskilt obehagligt blir det när vi upptäcker att vi skrattar och har roligt tillsammans, att vi skrattar åt våldet. Det fastnar i halsen och vi börjar tänka. Hur är det? Vad gör vi när andra utsätts? Vad gör vi själva? Det är viktiga tankar att tänka. Nya Teaterpiraterna tänker hjälpa sin publik här - genom att berätta, genom att utmana och samtidigt ha fantastiskt roligt tillsammans.

Nej, gruppen som agerar - skrattar inte åt våldet. De skrattar åt sina absurda situationer, de som finns i deras manus, där de försöker hitta sina roller, sina repliker, vad som ger störst effekt och vad som tydligt visar absurditeterna.

Ctrl + ger dig större bild av blogginlägg, bilder, mm, på din skärm. En större bild får du också genom att klicka på bilden. 

Rebecka och Emelie

Oliver & Åke

Oliver & Åke.
Kroppsspråk, enkla men viktiga gester och ord ger tydliga berättelser.

Fanny.
Jag gör som jag vill. Det är min rätt!

Rebecka. Fanny. Emelie. Maja.
Om man får göra som man vill beror t ex på vem som gör vad
och vad resten säger om saken. 

Rebecka. Mia. Fanny.
Mia visar. Hur kan vi göra mer?
Kanske skall vi göra så här i stället? 

Rebecka. Fanny. Emelie. Maja.
Och var går egentligen gränsen?


Maja & Fanny.

Jonas.
Nej, det var inte gott. 

Jonas.
Så onödigt motsträvig jag var. Det är ju fantastiskt.

Oliver

Kalle

Kalle
Jag har lärt mig mina repliker!  Nu skall de bara sägas med
rätt ton och tillsammans med de andra runt omkring.

Rebecka & Åke

Jonas & Maja.
Vad gör de? Kan man göra så? 

Oliver

Fler bilder av Nya Teaterpiraternas tidigare repetitioner av Vårt behov av våld hittar du här.

Foto; Anette Grinde












Ctrl + ger dig större bild av blogginlägg, bilder, mm, på din skärm. En större bild får du också genom att klicka på bilden. Bilderna kan vara olika ljusa/mörka beroende av din skärm, eller bara beroende av din skärms lutning eller inställning.