Jag åkte tunnelbana i morse. Mitt emot mig satt en ung kvinna i ett telefonsamtal. Hennes röst var lugn och bestämd. Hon redogjorde för sitt problem, konkret och tydligt. Det rörde sig om en oro för någon som fanns i samhällets vård. Jag tänkte först att det var en äldre person, i ett äldreboende, som hon talade om. Efter en stund uppfattade jag att jag hade fel, det rörde sig om hennes lilla dotter på som fanns på en förskola. Hon talade om en skada på sin dotter. Hon uppfattade - efter samtal med dottern och annan personal än den hon talade med - att personalen drog i barnen och ville påtala detta för den i personalen hon nu talade med. Hon talade konstruktivt och tydligt. Det fanns inga tveksamheter i hennes påtalande, som inte innehöll några personliga anklagelser eller vrede i rösten. Efter en stund ändrades samtalet från sakfrågan till att hon istället försökte lugna personen hon talade med. Sakfrågan försvann. Jag uppfattade att den andre personen försvarade sig. Kvinnan på förskolan upprepade flera gånger att hon inte hade anmält detta till någon annan instans, men att hon ville tala med personalen om detta. Hon höll sig lugn. Lugn föreföll inte hållas på den andra sidan. Jag upplevde samtalet extremt obehagligt. Försvarade hen - personalen - våldet på förskolan? Var våldet nödvändigt på förskolan?
Nej, jag vet ju inte hur samtalet avlöpte. Oron ligger kvar i min tanke. Finns det våld på våra förskolor? Är det en pedagogiskt framkomlig väg?
Anmäl - för en oberoende utredning - tänkte jag när jag gick av tåget och kvinnan satt kvar. Anmäl, för Guds skull, så att det inte fortsätter om det är så att våld förekommer. Våld kan aldrig vara berättigat.
Nej, jag kan inte veta vad som är rätt och fel. Om det är rätt att anmäla eller inte. Jag vet bara att jag inte vill att det skall finnas den minska lilla misstanke om att det förkommer våld på en enda av våra förskolor. Det får det inte göra.
Våld & hårda tag är aldrig rätt väg. Aldrig.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar