fredag 26 augusti 2016

Glädje lossar spärrar....

M. berättade om den lilla flickan som inte talade, som hade någon form av spärr inom sig. Hon talade hemma men inte på dagis (eller på förskolan, som det heter nuförtiden). Det hade varit så under lång tid.

En dag kom M. till sitt dagis. Ja, hon jobbade där så hon kom dit ofta. En dag var hon särskilt glad och kvittrig. M. är en fantastisk person, så jag kan föreställa mig bilden av den särskilt glada M. Det är en oemotståndlig och oändligt vacker och glädjefylld bild. M. möter den lilla flickan, kvittrar, ler, sprider glädje och pratar som få. Plötsligt talar den lilla flickan, som om den underbart glada M. har fått spärren att släppa. Tystnaden lämnar henne. Hon talar.

M. berättade historien för mig för en tid sedan. Den vaknar då och då till i mig, på olika ställen och i olika sammanhang. Berättelsen gör mig glad, för M.s skull och för barnets skull. Och för många andra sakers och människors skull. Den ger mig hopp.

Glädje lossar spärrar. Det är fint att känna till.

A..




söndag 14 augusti 2016

Han på Mackmyra

Det rör sig om släktforskning och historia. Det rör sig om Mackmyra och några av de övriga bruken i Gästrikland i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Det rör sig i huvudsak om männen, men just här kanske särskilt om den ultrakonservative statsministern, medverkande i unionsupplösningen 1905 och om han som tänkte vräka 40 arbetarfamiljer mitt i vintern när de gick till facket för att de ville förbättra sina arbetsvillkor. Det rör sig om plus och minus, om människor som spelat roll.

Just här och nu föds och utvecklas tankarna kring Mackmyra och bruken för att det har köpts en Mackmyra whisky till en vän i födelsedagspresent. Byn eller trakten kring Mackmyra har andra frågor på sin agenda idag än den hade då. Whiskyn leder i varje fall till associationer om andra Mackmyratider, eller hur?

Mackmyra bruk fanns med i 1800/1900-talsbedrifterna kring de människor och företeelser som finns med i min släktforskning för denna tid. Då var det i huvudsak järn i deras liv. Nu är det whisky som frodas i de områden som då fanns i deras vård. Ja, kanske inte i samma byggnader, men väl i samma trakt.

Christian Lundeberg (1842-1911) fanns med i ägar- och ledningskonstellationen på Mackmyra, Forsbacka, Oslättfors och kanske också Högbo Bruk i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ägandet i bruken grundlades av våra släktled bl a av August Lundeberg (1810-1885), som var Christians Lundebergs far. August hade ytterligare en son som var aktiv i bruken, också han med namn August (1849-1944). August (1949-1944) var min farfars far. Christian (1842-1911) var min farfars farbror. Alla tre - August (även kallad Gubben Grå), August och Christian - var aktiva i den tidens bruksengagemang i t ex Forsbacka, Oslättfors och Mackmyra.

Christian Lundeberg, som var engagerad i 1905 års unionsupplösning, var talman i Sveriges riksdag 1909-1911 och statsminister under en kort tid under 1905, var också med i ledningen för Mackmyra bruk. Jag tänker att han och hans familj spelade roll för bygden. Ja, han var visst inte helt nådig mot arbetarna och deras fackliga rättigheter kan man tänka när det till hans minne noteras att han tänkte vräka 40 arbetarfamiljer mitt i vintern för att de ville förbättra sina arbetsvillkor och att han motarbetade demokratiska rättigheter i samhället under sin riksdagstid. Det gör mig förstås ont att höra. Vad som ändå kan ses som ett plus i hans och hans släkts vedermödor är att de drev bruken, skapade kunskap om järnet, bidrog till järnvägens utveckling, exporterade till andra länder och bidrog därmed förhoppningsvis till samhällets utveckling i stort.

De måste har varit framgångsrika människor i sin tid, som skapat många arbetstillfällen för män, kvinnor och deras familjer även om livsförutsättningarna för arbetarna inte var de lättaste. De skapade, under sin tid, ändå möjligheter för människor att överleva, skapa sig liv. Ja, man vet förstås inte vilka liv de gavs möjlighet att leva.

Plus och minus finns det ju i allt förstås. Arbetstillfällen är plus. Kunskap och utveckling likaså. Vad som är plus för någon kan vara minus för någon annan, även om det också kan inkludera en hel del plus i det som kan ses som ett minus. Vilja att vräka arbetarfamiljer i vintertid måste förstås ses som minus, liksom att somliga tyckte att allmän rösträtt inte var något att ha.

Herrarna på Mackmyra finns alltså i mina släktled. Christian var statsminister, talman och brukspatron. Han var en ultrakonservativ demokratimotståndare (enligt wikipedia), men också make, far och en engagerad företagare. Jag är ändå rätt säker på att Christian och hans gelikar i den tid han levde - bidrog rätt mycket till samhället och de han omgav sig med, just där och just då.

Det sägs att Christian Lundebergs (stora) porträtt hänger på värdshuset i Forsbacka, så han bör vara - hoppas jag - en man som traktens folk ser på med plus för bygden. Precis som August (Gubben Grå) bör göra i Oslättfors där han hänger längst fram i den vackra lilla kyrkan.

Trakten Mackmyra har idag whisky på sin agenda. Livet ter sig annorlunda nu, för de flesta av oss här i Sverige. Ja, nu i denna tid - jämfört med hur det var för dryga 100 år sedan där.

A..



Herrar och smeder från Forsbacka bruk. Gubben Grå (d v s August Lundeberg, den äldre) trea från vänster sittande med käpp i första raden. Med på bilden finns också Christian Lundeberg, August Lundeberg (den yngre), liksom Sixten (Ambjörn) Lundeberg (kassör på bruket och syssloman i Uppsala). Därutöver säger baksidestexten på mitt fotoexemplar att det är gamla smeder från Forsbacka som finns med på bilden. August Lundeberg, den yngre, är troligen mannen som sitter till höger om August den äldre. Alltså fyra från vänster i första raden. Om jag sedan får gissa, vilket jag inte tänker att jag får men gör ändå så skulle jag tro att Sixten står som fyra från väster i bakre raden och att Christian står som trea från vänster i bakre raden. Gissningar hör kanske inte hemma här, men ändå. Ja, det är (hittills) bara August den äldre jag är säker på här. 


Övrigt, lite länkar & sån´t;
Sveriges statsministrar. * Släktforskning i denna blogg. * Wikipedia om Christian Lundeberg. * Blogginlägg från besök vid Forsbacka bruk (juli 2016). * Järnväg mellan Ockelbo och Gävle. * Sigsten Ambjörn Lundeberg (1854-1920). * Sixten Lundeberg via Uppsala universitetsbibliotek

Christian Lundeberg. Född i Valbo, Gävleborg, 14 juli 1842. Son till bruksägaren Johan Ulrik Lundeberg och Maria (f Eckman). Gift 1865 med Anna (f Elfbrink). Sex barn (vilket var fler än jag tidigare noterat i min släktforskning). Död 10 november 1911 i Stockholm.

Det har forskats kring Christian Lundeberg vid Uppsala universitet. (Uppsats i fulltext.) Forskaren Bo G Hall har bl a uttryckt; 

- Numera är Lundeberg närmast helt bortglömd, som synes aningen orättvist. Men detta beror sannolikt på att han länge bekämpade den allmänna rösträtten och parlamentarismen liksom olika former av facklig organisering. Härigenom har han kommit att ses som en av historiens förlorare och mindre värd att ihågkomma. Det vore mera korrekt att se honom som en typisk produkt av sin tid, säger Hall.

Strindbergs fakta. 13 mars 1906. "Christian Lundeberg, tidigare statsminister, stänger Mackmyra sulfitfabrik, Gävle, o vräker arbetarna p.g.a. att de bildat en fackförening. Efter ett halvår medges förhandlingsrätt."

fredag 12 augusti 2016

Artikel 17. Var och en har rätt att äga egendom.

Artikel 17 - Mänskliga rättigheter.

1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. 2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Jag bestämmer alltså själv över mina ägodelar. Jag har rätt att köpa, ta emot och ärva egendom. Ingen får godtyckligt ta mina saker ifrån mig. Det känns självklart, eller hur? Är det självklart överallt?

I Palestina ärvs marken. Jag hör flera berättelser där människor berättar om hur marken ärvs från generation till generation. Den säljs inte, den stannar i familjen. De vårdar sina hus och odlar sina marker. I ockupationens tid har detta skapat problem. Det har aldrig funnits papper i moderna böcker eller it-system som visar äganderätten. De har inte gjort så, det har alltid fungerat ändå. Det är andra makters påfund att föra böcker så. Plötsligt kommer en ny herre, en ny makt som kräver en annan ordning. Då riskerar människorna som har levt här i 100-tals år, generation efter generation, att gå lottlösa ur diskussionen. De riskerar att förlora den mark och de egendomar de alltid har ägt, för att någon annan säger att det måste bevisas på ett annat sätt.

De får ägna tid och pengar till att skydda sina ägodelar. De äger den, men ändå kommer militär och mäktiga bosättare och kräver att de skall flytta sig. De spottar, hotar, använder vapen och tvingar människorna från sina hem. De härskar och söndrar, förnedrar sina medmänniskor. Någon säger att de får skylla sig själva, att de bara skall flytta. Varför får de skylla sig själva? För att de bott här, alltid? För att någon annan tappar tålamodet och tar till våld och andra därmed också skall betraktas som våldsamma? För att de ibland inte möter våldet, orättvisorna och förtrycket bara med stillsam tystnad utan visar och berättar att det som sker inte är ok?

Det gör ont i mig att höra berättelser om hur människors hus demoleras, hur vanligt det är. Det gör ont i mig att höra berättelserna om hur det ibland sker mitt i natten, hur människor dras ut ur sina hus och tvingas se på när de rivs. Det gör ont i mig att höra berättelserna om vad säkerhet är, hur barnen tvingas leva och hur våldet sprider sig till annat för att frustrationen i samhället är så hög.

Det gör ont i mig, och jag tänker vari min skyldighet ligger. Är den, som en medmänniska som har sett, att lyssna och förstå eller inkluderar den också en aktiv handling. Eller är det möjligt att bara fortsätta att vara tyst, inte låtsas som att det finns och i något mått är mitt ansvar att det fortgår? Förstå jag att jag har en del i den förödelse som pågår. Att min och vår tystnad tillåter förtrycket att fortsätta.

Vem ansvarar för att våldet och förtrycket upphör?

Vi bestämmer själva över våra ägodelar. Vi, var och en, har rätt att köpa, ta emot och ärva egendom. Ingen får godtyckligt ta våra saker ifrån oss. Det gäller dig, mig och alla andra, förstås. Eller hur?

A..



torsdag 11 augusti 2016

Extremt exalterad radioreporter.

Onsdag morgon. Jag hör sportkommentatorn vråla. Det är en repris från nattens simning. Han följer loppet med engagemang och glöd. Hon närmar sig, meter för meter. Hans röst blir hes. Glad, engagerad och hes. Ja, han vrålar fram sina ord. Jag ler åt hans engagemang.

Hon slår sina rekord, hon slår svenskt rekord. Hon gör sitt allra bästa och mer därtill. Hon vinner ett OS-silver och hon är strålande glad.

Jag hör hennes bubblande glädje och känner mina känsloglädjetårar pressa sig över sina breddar mitt där jag står på perrongen i morgontid. Så härligt det är med denna prestationsglädje. Så härligt det är att höra.

Vilken lycka, vilken glädje och vilken prestation. Hon är fantastiskt, Sara Sjöström.

Ja, stort grattis till dig, Sara Sjöström. Må lycka och god hälsa följa dig i alla dina dagar.

A..


(Sthlm 10/8 2016 - OS i Rio pågår. Sara Sjöström simmade i natt hem ännu en vacker medalj. Häromdagen gjorde hon det också. Hon gör det med styrka och glans.)




Jag trär på mig strumpbyxorna och tänker på Yasri Khan...

Igår var det kallt, jag frös en aning. Jag tänkte på det när jag skulle klä mig i morse, så strumpbyxorna fick åka på.

När jag trär på mig strumpbyxorna får jag skarpa associationer till apelsiner och till Yasri Khan. Jag ler, men tänker också på den hektiska hårdheten i media mot Yasri Khan och staters övervåld. Jag tänker t ex på mediahårdheten mot Yasri, Miljöpartiet och då närmast Yasris inte-ta-i-hand-princip. Vidareutvecklingen i media var hård, gavs absurda proportioner. Jag tänker också på människors svårigheter i länder där makten tänker sig äga rätten att riva upp träden med rötterna fast träden inte är deras. Det kan t ex vara apelsiner eller oliver. Oavsett vad de river upp är staters övergrepp fasansfullt. Fast just apelsiner och strumpbyxassociationen får mig att le, den är inte fasansfull. De hör ihop därför att apelsinsamtalet hör till samma person som strumpbyxorna, om än vid helt olika tillfällen och i helt olika sammanhang. Apelsinerna förknippas med tårdränkt skratt, strumpbyxorna som någon form av realitet.

Det är förstås lite roligt när man får associationer till märkliga ting, när tankarna drar iväg till sådant som inte har med saken att göra. Men, jo visst har apelsiner och Yasri Khans samtal om strumpbyxor ihop, hos mig är det för att det är Linnea som är kopplingen frågorna emellan.

Jag gick en kurs. Temat var fred, ickevåld och ledarskap och Yasri Khan höll ett mycket intressant pass på denna kurs. Vid en av de många intressanta frågeställningarna talade vi om vad vi gör med autopiloten (vårt undermedvetna) på och vad vi gör med någon form av eftertanke (vårt medvetna). Vi talade sedan om att gå utanför vår bekvämlighetszon (comfort zone) och besöka platser och företeelser som inte är lika bekväma (stretch zone och panic zone). Att besöka vår egna strech zone och panic zone är viktigt för vår utveckling, precis som det är att göra saker genom manuell styrning, alltså utan att bara autopiloten är på. Yasri talade om strumpbyxor som en autopilotsyssla, men Linnea protesterade mot detta. Jag håller med henne, strumpbyxor kräver närvaro.

Yasri Khan och hans ledarskapskurs var mycket intensiv. Positiv och intensiv. Han matade oss med information, gav ingen särskild tid för reflektion och eftertanke men gav oss värdefulla ord och övningar. Det var viktiga och kunskapsbringande dagar. Reflektionen och eftertanken fick vi ta efter hans lektionspass. Jag såg - och ser - Yasri som en imponerande driven (ung) man, med vilja och arbetsglädje. Han ville framåt, han ville arbeta för fred och han ville att hans religion (islam) skulle spela roll i världen. Jag såg inte det alls som en konflikt att andra religioner också fick spela roll på motsvarande sätt, tillsammans och var för sig. Jag upplevde respekt, han bar en önskan om fred och framgång. Tillsammans. Min enda (något) negativa tanke var hans tanke om ålder. Jag såg hans ord och handlingar som åldersdiskriminerande när han bara ville ha unga människor i sina organisationer. Han önskade dem unga och nyutexaminerade, så att han kunde forma och utveckla dem enligt sin filosofi i organisationen. Nu tänker jag förstås inte försöka arbeta där, så han får väl hållas så, även om jag starkt ogillar diskriminering (oavsett riktning). Bortsett från resonemanget om åldersfrågan fann jag honom kunnig, engagerad och inspirerande. En man med driv och vilja, och med fred i tanken. Och med strumpbyxor som exempel. Han stod också för stolthet i sin organisation och i sin religion. Jag hör sällan någon som är så stolt över sin tillhörighet till kristendomen, som Yasri var (är) i förhållande till sitt islam. Jag undrar varför vi (svenskt "vanliga" kristendomstillhöriga) är så färglösa i vår religionstillhörighet. Jag är glad att Yasri Khan korsade min väg.

Det gjorde ont att höra om hetsen i media, om hans inte-ta-i-hand-princip som stjälpte honom för att några tänker så kort och så onyanserat. Dessa frågor gör mig så fundersam, undrar hur vi prioriterar i våra värderingar. Vad som är vad och varför. Det som gör mig ytterst irriterad är om/när någon får skadestånd för att hen har vägrat eller vägrats handskakningen. Jag vet att det har hänt och det får mig att skämmas för mitt lands rättsprinciper. Det är uppenbart uppåt väggarna galet med sådana skadeståndstankar. Därutöver måste människor själva få bestämma hur de hälsar. Med vem, hur och när. Ja, jag vill ha ett respektfullt bemötande även om jag är kvinna, men det är inget absolut krav att var och en alltid måste hand-hälsa med mig. Det går fint att välja andra sätt, gemensamt bekväma och respektfulla sätt. Och inte bara mot mig, mot alla vi möter.

Apelsinerna har inte med Yasri Khan att göra, men väl med Linnea. När Linnea och jag besökte Israel tillsammans (med andra) talade vi om apelsiner. Vi talade om hur eller var de växte, men vi talade om olika hur och var. Det slutade med skratt, så ofantligt mycket skratt så att det inte gick att hejda. Det tog aldrig slut, bara bubblade upp igen och igen. Tårarna flödade. Det var ett minne att le åt. Ja, strumpbyx- och apelsinminnet hör alltså ändå ihop.

Bortsett från apelsiner, strumpbyxor, media, Linnea, Miljöpartiet och Yasri Khan undrar jag varför soppan stänker ner hela micron (om jag micrar utan lock) - när jag har en mindre (men ändå djup) tallrik men inte när jag har en stor och vid (och djup) tallrik?

A..
(Sthlm 10/8 2016)

Länkar;
FIL-kusen Härnösands Folkhögskola. Yasri Khan. Muslimer för fred. Ickevåld. Kristna Freds. Miljöpartiet. Apelsiner. Comfort zone - att växa som människa är att vidga bekvämlighetszonen....

Fantastiska hembygdsföreningar....

Fantastiska hembygdsföreningar, säger jag igen, när protokoll och verksamhetsbeskrivningar från den lokala hembygdsföreningen når mig i posten. Det gör mig alltid så glad att se att de finns, oavsett var de finns. De är en skarpt lysande stjärna för bygden. Viktig.

St Eriks Gille (Roslagsbros hembygdsförening) bildades 1960. Under 1980-talets början fick de gården Labacken (i princip) till skänks. Då var den inte så vacker, tänker jag som sett den på bild, åtminstone inte själva huset. Det är den dock idag. De har lagt mycket tid, kraft och resurser på byggnaderna och fått dem i fint skick. Det ligger många ideella arbetstimmar i detta. De har på senare år byggt till en lada där de kan förvara sitt material, inkluderande mången historiskt viktig utrustning som visar en annan tid och andra livsförutsättningar än de som finns idag. Hembygdsfolket vårdar och bryr sig om. En viktig del i föreningens ekonomi är den årligt återkommande vasskärningen. När vintern är för mild blir det svårt att komma åt vassen, varför inkomsten uteblir. Vasskärningen har pågått i föreningen under väldigt många år. Det är, förutom pengar till kassan, en historisk kulturskatt. Ett annat viktigt föreningsplus är midsommarfirandet vid Labacken. Då visas byggnaderna, man arrangerar fiskdamm för barnen, säljer korv och lotter, ser till att tipsrundan skapar goda klurigheter för både stora och små och ser till att det finns kaffe, kakor och bullar så det räcker till hela den stora mängden besökare. Sången, musiken och dansen som virvlar runt den vackra stången är en traditionsfylld höjdpunkt som vi verkligen inte vill vara utan. St Eriks Gille gör det med bravur. Det gör mig varm om hjärtat.

All heder till Claes, Birgitta, Kalle, Elisabeth, Leif, Kerstin, Carl-Petter, Gun och alla de andra som aktivt drar i detta, för bygdens och föreningens räkning. En varm tanke går till er, från mig och säkert också från många andra, för allt detta engagemang. Jag hoppas att engagemanget bidrar till guld också i era egna hjärtan i allt det viktiga arbete ni gör. Stort tack.

Föreningen har också aktiviteter under resten av året, men då oftast på annan plats än på deras hembygdsgård Labacken. I Sockenstugan i Drottningdal hålls föreläsningar under hösten och under våren. De brukar träffas en måndag i månaden för en föreläsning, kaffe och samspråk mellan bygdens folk. Ibland är där mängder av människor och ibland lite färre, den röda tråden innehåller dock en fantastisk ihärdighet. Företeelsen, föreningens träffar, har pågått länge och visar inte tecken på att avta eller avslutas. Det tackar vi för. Jag har själv varit där några gånger och berättat om våra resor till Indien. Därutöver har det bjudits på många olika typer av föreläsningar, som t ex om vallonerna på järnets tid, ord om Karins kvighotell, berättelser om Roslagens Sparbank och om Fäkobben på Svartlöga. Ja, det har nog varit 100-tals (kanske t o m 1000-tals) olika föreläsningar genom årens lopp. Det är fint och engagerat, tänker jag. Viktigt.

Vad vore vi utan allt engagerat förenings- och hembygdsfolk? Jag tänker att vi nog vore färglösare, kultur- och historiefattigare och mindre som människor.

Tack, för allt ni gör.

A..



Labackens midsommarstång. Fotograferad i juli 2016.


Länkar;
St Eriks GilleLabacken, midsommarfirande, hembygdsföreningar Norrtälje
Ledungen (hembygdsföreningarnas tidning i Sthlms län).
Mer om Labacken i denna blogg hittar du här
Historiebeskrivningen (från 2012) hittar du här.



Texten finns i Ledungen nr 4 - 2016










onsdag 10 augusti 2016

Tack och hej då - till löpe och gelatin

Jag är vegetarian. Ja, jag har fuskat en del, men äter inte kött. Jag har inte gjorde det sedan jag flyttade från Stockholm - vilket väl var någonstans kring 1992. Ok, jag äter fisk men inte annat kött. Eller har ätit, tror jag, eftersom jag mer och mer nu väljer bort även fisk och skaldjur från min kost. Kanske är det tid nu att välja bort helt. Jag påverkas av min omgivning och de tankar de delar med sig av. Jag tar helt enkelt ställning utifrån ny kunskap ställd i relation till mina värderingar. Ja, jag lyssnar inte till allt förstås, men till en hel del. Särskilt i den riktning jag väljer, tycker är viktig. Jag väljer det vegetariska spåret. Kanske går riktningen också mer och mer mot veganspåret, alltså helt utan animaliska produkter.

Det är intressant att mina vuxna döttrar har blivit vegetarianer. Den ena lite mer än den andra. Den som är lite mer i detta lär mig plötsligt massor av sitt vegetarianspår. Det gör mig väldigt glad. Det lär mig mer. Just det är viktigt, tänker jag. Att lära mer.

Hon nämner besvärligheter, ämnen, ingredienser som jag inte tidigare har brytt mig om, men som jag nu eller strax absolut kommer att bry mig om. Löpe och gelatin är två sådana ämnen som nu ses med oblida ögon även hos mig. Gelatin borde ju ha gjort det sedan länge, men nu får det nog verkligen göra det. Det är ju en smått förskräcklig ingrediens.

Löpe finns t ex i ost. Det är alltså en slaktrest från kalvmagen (löpmagen hos den slaktade kalven). Ystenzym är den vegetariska varianten, som tar oss bort från det dödade djuret.

Det är dags (för mig) att mer noga läsa det finstilta på innehållsförteckningen. Begrunda innehållet. Löpe och gelatin skall nu bort från min kostcirkel, förutom allt kött förstås. De hör inte hemma där.

A..




Länkar;
Djurrätt

Vegetarisk kost
Ystenzym (Vegetarisk variant - istället för löpe; finns i många ostar.) 
Löpe (kommer från den slaktade kalvens löpmage)
Gelatin (Det finns vegetabiliska alternativ till det animaliska gelatinet.)

måndag 8 augusti 2016

Det här mailet är ställt till dig, ingen annan än dig....

Det här mailet är ställt till dig, tänker jag när jag skriver ett mail. Det är avsett för dig som finns i till- och för kännedom om någon finns i kopia-raden, men inte för någon annan. Det är inte meningen att någon av adressaterna skall sända det vidare till andra personer. Vare sig nu eller sen. Om mottagaren finner att någon annan bör få del av detta tänker jag att den kontaktar mig i retur så att jag kan begrunda om mitt mail - min text och min tanke - också skall komma andra till del.

Jag ber om varsamhet. Jag ber om respekt och varsamhet för mig och mina ord, liksom om var och en som har tänkt, skrivit och gjort något i livet. Jag vill göra detsamma mot andra, bära respekt för dig och dina ord. Du, jag eller vi vet aldrig hur saker tas emot, hur små, små frågor kan växa i samtal med andra. De kan växa till jättebölder, skapa outplånliga sår, men de kan också växa till vackra ting. Det senare är fint, men det förstnämnda kan skada så oerhört svårt. När saker rullar vidare utanför, diskuteras vid andras köksbord, känns in på andra sätt än de avsetts riskerar de att bli något helt annat. Ibland blir det något negativt, inte tänkt negativt, men ändå resulterat i något negativt. Det blir helt enkelt något som skadat människor. Jag har sett det tidigare, sett människor skadas. Jag vill inte vara i det, jag vill inte vara en del av det. Jag vill inte att människor - vare sig du eller jag - drabbas av det någonsin. Det unnar jag ingen.

Jag vill förstås inte att mailen skall vara ett hinder, att vi inte skall kunna kommunicera genom detta (fantastiska och farliga) medium. Jag ber er bara att inte utöka kretsen människor som läser just det som avsändaren har skrivit. Låt istället avsändaren sända mailet till de personerna, låt avsändare veta att fler kan vara intresserade av att veta, läsa eller diskutera frågan.

Min bön är; skicka aldrig vidare ett mail som når dig, utöka aldrig kretsen adressater. Låt avsändaren veta att andra (och då också vilka som) kan vilja och behöva veta och låt avsändaren avgöra om just det mailet skall sändas också till dem. Ja, andra kan behöva veta, men det ger inte rätt att med automatik sända just denna avsändares mail vidare. I mail-kedjan, tidigare mail som bifogats, kan också ingå samtal och frågor som inte var tänkta för andra än just de som orden då sas till. Orden var inte tänkta att begrundas av någon annan.

Jag ber om varsamhet. Jag ber om eftertanke och varsamhet.

När jag tänker på detta ser jag också mig själv. Vad jag har gjort och vad andra har gjort mot mig. Jag tänker att när reptilhjärnan drar igång beter vi (alla i någon grad) oss som om vi saknade eftertanke och varsamhet i knoppen. Vi missar hela bilden, tänker mindre. Det är mänskligt, men kräver - i kontakt med människor - ändå att vi behöver tänka till. Vi behöver stanna och stilla oss, tala om saken, begrunda. Jag tänker att 24-timmarsregeln är en bra regel. Den säger att vi skall stilla oss, begrunda frågan en stund innan vi svarar. Jag tänker att samtal är bra, möten med människor. Jag tänker också att den onyanserade kritiken, tystnaden, bristen i möjligheten att få tala och försöka förstå (varandra), liksom uteslutandet av människor är förödande. Förödande för många. Ja, inte alltid förstås, men säkert väldigt ofta.

Att tala om andra verkar skapa en sorts kitt mellan människor, en förståelse och samhörighet. Det kan förstås vara viktigt. Men, det kittet kan också skapa hinder och utesluta andra. Det kan t ex skapa vi och dem. Det vill vi inte, åtminstone inte jag. Jag vill hellre ha ett vi, där både du och jag får vara med.

Jag vill, som säkert du också vill, vara en del av gemenskapen. Jag vill vara förstådd, precis som du säkert också vill vara förstådd. Det gäller även när eller om vi tycker olika i en sakfråga. Jag vill ändå se att du förstår, försöker förstå och respektera, även om du inte gillar. Precis som jag gör mitt yttersta för att försöka förstå och respektera dig. Även när jag inte gillar.

Tack, för att du är varsam.

A..

Människor vilja, glöd och engagemang är viktigt (för mig)...

Människors engagemang är viktigt.
Vi engagerar oss i det vi tror på, det vi tycker är viktigt. Just det är viktigt, för att saker skall hända. Vill vi se en fredlig värld, så behöver vi engagerar oss för detta. Vill vi se ickevåldet växa, så behöver vi engagera oss i detta. Vill vi tro att fred är möjlig, och vill vi tro på ickevåldet som metod, så behöver vi engagera oss i detta.

Ja, vi är många som engagerar oss i detta, men vi behöver hela tiden bli fler och samla fler resurser i den uppgiften. Vi vill förstås att fler, t o m att alla skall se och känna ickevåldets kraft, att det skall ge ringar på vattnet, skapa nya tankar och en fredligare värld. Till nytta för oss alla. Välkommen, du som vill.

Människors vilja är viktig. 
Det är viktigt att vi respekterar människors vilja, vad t ex rör deras liv och deras resurser. Ja, i andra avseenden också förstås. Respekt och omtanke om varandra är viktigt. Varje människas tillgångar är var och ens personliga egendom, över vilken den enskilda individen styr. Det är viktigt att respektera. När individerna inte själva styr, eller kan styra över sina egna tillgångar eller liv går ofta lagstiftningen in som skydd för individen. Lagstiften styr riktningen och grundar sig i allmänhet på en allmän inställning i samhället. En sådan inställning ändrar sig allteftersom tiden går, vilket över tid också ger ändrad lagstiftning. I detta finns t ex reglerna om arv. Reglerna om arv stadgar hur dina tillgångar skall fördelas vid din bortgång, om du inte har skrivit ett testamente. Har du skrivit ett testamente tar detta över lagreglernas fördelning, även om reglerna finns kvar i bakgrunden. Man kan säga att det stillsamt betraktar, de överprövar en aning eftersom vi själva inte får fördela allt helt själva. Lagstiftaren tycker att det får finnas någon form av rim och reson i detta.

Innan vi når så långt som till vår bortgång pågår livet. Här och nu har vi möjlighet att delta, genom vårt eget engagemang eller dela med oss av våra resurser genom medlemskap i viktiga föreningar och/eller gåvor till de engagemang vi ser som extra viktiga. Vi skulle förstås önska att freden och ickevåldet är en sådan företeelse dit du gärna vill bidra. Välkommen till oss, gänget som ickevåldsivrar. Vi arbetar för och med ickevåld som metod och riktning.

Människor sista vilja är viktig.
Vi använder ofta uttrycket "sista vilja" om testamentet. Vi kan förstås ha velat och tänkt mycket sedan vi skrev vårt testamente, men testamentet är ett uttryck för hur vi vill att våra kvarvarande tillgångar skall fördelas efter vår bortgång. Du kan alltså visa din vilja i testamentet, fördela dina tillgångar utifrån hur du tycker att dina pengar och övriga tillgångar skall användas. Om du vill att en förening som har en värdegrund, ett förhållningssätt och riktning som du tycker om, har fokus på viktiga frågor och tycker att du vill bidra till detta, då är ett testamente en bra plats att ge uttryck för detta i. Däri kan du t ex ange ett belopp eller en tillgång som du vill skall gå till föreningen. Du kan också ange villkor, men tänk på att för strikta villkor kan leda till att föreningen inte kan ta emot dina medel.

Formalia i testamentet spelar roll.
Om du följer alla regler som finns kring testamentsskrivandet fördelas tillgångarna som du vill. Du kan inte fördela allt om du har barn eller barnbarn. Deras laglott kan inte testamenteras bort. Denna del är hälften av arvslotten, alltså hälften av vad som är kvar sedan skulder avräknats och eventuella andra kvarvarande arvsfrågor reglerats. Du kan inte heller testamentera bort sådant du inte har full äganderätt till, t ex p g a ett tidigare testamente där ett arv efter dig (efterarv) skall gå vidare till andra. Arv och testamenten kan vara en komplicerad historia, men testamentet uttrycker din önskan om hur dina tillgångar skall användas. Det är därför viktigt att du - om du vill - berättar om detta i ditt testamente. Många avtal i vårt samhälle kan vara muntliga, men ett testamente måste vara skriftligt och undertecknat av den (testator) som vill fördela sin tillgång. Denna namnteckning måste vara bevittnad, det skall ske i samma tid som undertecknandet skedde alternativt att testatorn vid bevittnandet berättar att det är hans/hennes underskrift. Vittnena skall vara samtidigt närvarande. Det finns också tydliga regler på vilka som får och inte får bevittna testatorns namnteckning, varför det är viktigt att också uppmärksamma de reglerna.

Ärvdabalken hjälper till.
Lagen styr fördelningen av dina tillgångar om du inte har ett testamente. Lagen styr förstås en aning även om du har ett testamente, men då ligger första prioritet på ditt testamente. Hänsyn skall då tas till din uttryckta vilja, förstås.

Förstås. Så klart.

A..



fredag 5 augusti 2016

Kärlek till ett levande väsen.

Jag har djurrättsaktivister i mitt flöde. Det är engagerade och fantastiska människor som värnar om livet. De har en styrka i sina tanke och är beredda att tala och ivra för den. De bär stor respekt för det levande. Det gör mig varm i hjärtat. De möter rätt hårt motstånd, men ivrar vidare. Ihärdighet är en bra grej. Deras ihärdighet och ordande gör mig uppmärksam på nya frågor. Det lär mig mer. De sätter fokus på det som kan tyckas vara normalt, vad nu det är. De visar hur absurd den - normalitet - kan vara, är. Ibland är den helt enkelt riktigt ordentligt uppåt väggarna fel. Då behöver den förstås utmanas. Som några av djurrättsaktivisterna gör.

Det finns många andra som bär kärlek till ett levande väsen också, kanske inte som djurrättsaktivisterna men ändå till något som står nära deras hjärta. Det kan t ex vara ett djur, som t ex en hund eller en katt, eller det kan vara ett barn (oavsett ålder) eller en sambo/maka/make. Kärleken till det levande - som t ex människor, djur och natur - är fint, men ibland upplever man det en aning konstigt. Ja, vi alla upplever konstigheter och andra människors små särskilda egenheter på olika sätt, och förundras just olika med anledning av detta. Någon blir våldsam eller ordmässigt aggressiv. Någon blir tårdrypande känslomässig och några blir extremt vänliga. Någon annan reagerar mot eller med på motsvarande sätt, alltså inte nödvändigtvis som den andra utan ibland helt tvärt emot. Vi reagerar helt enkelt olika på nästan allt, trots att vi ibland förväntas reagera normalt - i någon form av platt samstämmighet som inte alls råder. Vad är normalt?

Jag läser Crister Enander (Slagregnens år) just nu. Han skriver om människorna och om deras kärlek till sina fyrbenta vänner. Kärleken, som också inkluderar puss och kram, nos mot nos, med ett levande väsen som just nosat i kiss, bajs och annat mindre smakfullt på den skitiga trottoaren. Det finns ju också de som delar glass och mat med sina djur, ja, samma djur som just nosat sig runt i kvarteret. Det känns, för mig (och Enander) och möjligen några andra, inte helt normalt. Det är dock ännu inte riktigt klarlagt vad som egentligen är normalt. Eller kanske skall vi här istället tala om klokskap? Känns det normalt eller klokt att pussa sin hund, som just nosat i smörjan på gatan?

Kärlekens vägar är inte alltid solklar, den är uppenbart förblindad ibland. Kanske är det så att kärleken till ett levande väsen möjligen inte alltid är förenad med fullständig klokskap.

Vad nu klokskap är.

Bortsett från okunskapen om vad som egentligen är normalt, hur förblindade vi blir i olika situationer och hur klokskap utvecklar sig - är kärleken till ett levande väsen nödvändigt för den enskilde människans väl. Ensam, utan kärlek och omsorg till och från det levande, kan vi inte vara. Då förtvinar vi till stumma och kalla - eller kanske arga - stockar.

Kärlek och omsorg - inkluderande respekt för varandra - är viktigt, tycker, tror och vet jag. Säkert också du.

A...




torsdag 4 augusti 2016

Tack, det är bra (Cecilia Svensson)


Cecilia.

Tack, för de mycket trevliga mötet hos Anneli häromdagen. En vacker veranda, god mat och fantastiska samtal med särskilda människor gör skillnad. Ni båda gjorde skillnad. Tack.

Jag har lånat din bok på biblioteket. Jag fastnade i den och sträckläste till den tog slut. Man kan säga att jag nästan slukade den, eller kanske var det den som slukade mig. Oavsett vilket, så var det en fantastisk bok. Den förtjänar att spridas till alla de miljoner människor som i något mått har tycke för - eller har en relation till alkohol, någon annan drog eller bara tänker allvarligt fel om sig själv ibland. (vilket ju de flesta kanske gör från tid till annan). Eller till den som är närstående till en sådan. Den känns viktig. Och väldigt läsvärd.

Din hälsning till Ulf i förordet var fin. Träffande. Jag tänker att det ibland är det lilla som puttar oss över kanten, här hos dig i ditt förord i positiv bemärkelse men annars ibland också i negativ bemärkelse. Ibland behövs det så lite för att göra oss starka eller svaga, en liten putt bara, också en viktig insikt att se när vi ser och talar med varandra. Eller låter bli att se och tala med varandra. Nej, ensam är inte särskilt stark. Man behöver verkligen kraften i människorna omkring sig.

På flera ställen i din bok fick jag stänga den en stund, dra efter andan och tänka på vad livet är. Hur livet är. Den träffade mig i många avseenden, ja, också i förhållandet till livet, till människorna och till glädjen. Vad är livet? Hur levs det? Vad är värdefullt? Hur gör vi när det krisar i olika avseenden? För oss själva och för andra? Det är viktigt.

Jag läser om att varför inte spelar roll för dig, åtminstone just här, och tänker att det också gäller i mycket annat. Om varför inte för mig framåt eller om en situation är opåverkbar är det naturligtvis inte där krutet skall läggas. Kanske är varför alldeles oväsentligt oftare än vi tror. Kanske skall vi helt enkelt skippa det lite oftare - eftersom livet inte är rättvist och varför försenar (eller förstenar) processen. Krutet skall naturligtvis läggas där vi kan styra. Besluta oss, hålla i och styra - som i ha kontroll över något i något mått. Åtminstone där man själv behöver ha kontroll, vilket man förstås inte alltid behöver. Jag läser om att det är du - jag - vi, var och en - som måste fatta beslutet och hålla fast vid det. Ja, det är i allra högsta grad applicerbart också på många andra livssituationer, som t ex destruktiva tankar om oss själva och svårigheter med våra egna målbilder.

Du skriver bra. Det du skriver träffar och påverkar känslor och tankar, föder nytt och skapar annat. Ger mer kunskap och fler tankar. Det är starkt och viktigt skrivet.

Tack, det är bra är en fin bok. Läsvärd. Viktig. Tack, för att du skrev, skrev om och fick den till tryck. Tack, för att du talade om den så att jag nåddes av budskapet att den fanns.

A..


Adlibris. Cecilia Svensson. Cecilias bloggStorytel. 

måndag 1 augusti 2016

Artikel 9. Ingen får anhålla mig, fängsla eller utvisa mig godtyckligt.

Artikel 9 - Mänskliga rättigheter

Jag känner mig säker i mitt eget land.

Ingen får anhålla mig, fängsla eller utvisa mig godtyckligt.

När jag läser artikeln om säkerhet, om att det skall finnas trygghet i systemen, känns det självklart. Jag har personligen aldrig mötts av våld eller orättfärdiga arresteringar av mitt land - mot mig. Det känns självklart hos mig. Det är ju så vi vill ha det, tryggt och säkert, utan våld.

Efter en nyligen genomförd resa har jag hört flera berättelser om sådana händelser, där arresteringar sker av människor utan att det finns acceptabla skäl, att arresteringar och förhör sker för att förtycka någon eller för att få information om något eller något och inte för att den arresterade har gjort något. Det låter som otrygga förhållanden, fasansfulla berättelser passerar mina öron. Om jag hör dessa berättelser vid upprepade tillfällen tror jag mig förstå att de bär en högre sanningshalt. När jag hör berättelserna igen och igen av flera av varandra oberoende människor, ser dem på film (youtube) och dessutom hör oroande berättelser om hur barn drabbas gör de mig rätt säker på att de stämmer. Men, hur kan det komma sig att det får fortgå? Berättelserna har hörts under lång tid, inte bara nu. Nu lyssnar jag tydligare, då hör jag naturligtvis mer.

Vad säger omvärlden när några länder i vår värld förtrycker sitt folk? Borde vi inte vara duktigare på att stå upp för varandra? Hålla koll på varandras skyldigheter och rättigheter, kanske?

A..







Tur eller skicklighet?

Promenerade till bussen. Ja, det var nästan två mil dit, så det ju tog en stund förstås. Det var fint, vackert och skönt. Jag gick ju samma sträcka i torsdags, men det kändes kortare idag.

Jag tänkte att jag hade koll på att jag hade lagt nycklarna på ett säkert ställe, typ i väskan, för det gör jag ju allt som oftast. (Typ alltid). Det vore ju dumt att gå i tre timmar, åka buss i en, gå ytterligare en timme - för att då konstatera att man glömt, eller slarvat bort, nycklarna, eller hur?

Ja, jag hade med mig nycklarna. De låg lösa på ett ställe där de lika gärna hade kunnat vara förlorade. Jag tror att jag hade blivit smått deprimerad om jag hade varit tvungen att ta samma väg tillbaka igen.

Nu slapp jag det, för jag hade dem med mig (trots allt). Pepp och tack, för det.

Var det tur eller skicklighet?

Bortsett från denna lilla nästan-fadäs var vandringsturen otroligt skön. Skall göras igen, igen och igen. Roslagsleden kan rekommenderas.

A..



Porshanken - Norrtälje

Bergshamra - Sthlm

Ett blomsterhav hindrar gångtrafikanterna att gena över gräsmattan.
Lötsjön - Duvbo/Sundbyberg