torsdag 24 november 2016

Låt oss tala om Västsahara

Jag åkte till det västsahariska flyktinglägret (eller de, eftersom det är flera läger i samma område) för att besöka en västsaharisk ickevåldsorganisation. Jag åkte tillsammans med Kristna Freds (SWEFOR) för att träffa organisationen NOVA. Vi var ca 10 personer från Sverige som övade och talade om ickevåld tillsammans med människorna i NOVA. Vi talade om strategier och metoder kring ickevåld och lärde oss mer om deras möjligheter och förutsättningar i flyktinglägret. Vi besökte också t ex skolor, sjukhus och lägrets militärmuseum.  Museet var förstås inte så muntert, men det gav ändå möjlighet till ett efterföljande samtal om ickevåldsarbetet som skett med västsaharisk utgångspunkt.

Vi bodde hos familjer och lärde oss om deras livsförutsättningar, som verkligen är annorlunda än våra. De lever i ett ökenlandskap, på ett stycke lånat land av Algeriet. De har minimala förutsättningar att arbeta eller röra sig utanför lägret. Det finns brister i t ex frågor kring demokrati, mänskliga rättigheter, mat, skolgång, vatten, avlopp, sophantering och vägar. De saknar arbetstillfällen och de saknar också möjligheter att få arbetstillstånd där de bor på en liten lånad bit av det vänligt inställda Algeriet.

De lever i väntan och med hoppet om att den marockanska ockupationen till slut skall upphöra, att folkomröstningen till slut skall komma till stånd och att de skall få återvända till sitt land.  De frågar sig varför omvärlden, som t ex Sverige, inte bryr sig om dem mer. Det är djupt sorgsna över att Sverige inte erkände Västsahara (SADR = Sahrawi Arab Democratic Republic = Västsahara) och istället skall låta FN, som inte förmår komma framåt, driva frågan. De är djupt sorgsna att omvärlden bara låter ockupationen fortgå utan att någon på riktigt säger ifrån. Solidaritet och konstruktiv handling är ett begrepp att diskutera - vad faller på vår uppgiftslista? Vad står på din agenda här, vad står på min, på vår regerings, på andras, o s v.

Ockupationen har nu varat i mer än 40 år. Många upplever hopplöshet, men de människor vi mötte visade oss att hoppet ändå spirar.  De mötte oss med glädje, var mycket tacksamma för vårt besök. Det gör skillnad att någon ser.

Det gjorde ont att träffa dessa människor och se deras livsförutsättningar. Det gjorde ont för att det pågått så länge och vi inte förmått göra mer. Det kändes också otroligt fint, förstås. Som en fantastisk förmån, att jag fick och kunde resa dit och möta dem. Dessa människor värmde min själ. De har gjort skillnad för mig. 

Jag såg och hörde att flera svenskar tidigare varit där, t ex från socialdemokraterna, vänsterpartiet och folkpartiet. Några av dem hade noterat sitt stöd på en vägg i Afapredesas lokal. Nu är min fråga till alla er som varit här – vad gör du nu för att denna process skall gå framåt. Jag är stort tacksam för allt det du gör – låt mig höra vad du gör i denna fråga, för dessa människor som väntar på frihet och en rättvis folkomröstning.

A...





Var står ni nu i frågan, vad gör ni i denna fråga - frågar jag er som tidigare ordat för västsahariernas sak, varit där eller borde ha ordat i frågan....

tisdag 15 november 2016

Kristna Freds möter en västsaharisk ickevåldsgrupp (NOVA)

Kristna Freds besöker ett västsahariskt flyktingläger 8-17/11 2016 och träffar en västsaharisk ickevåldsgrupp (NOVA). Vi lär oss om deras kultur, om deras levnadssätt och om deras ickevåldskamp. Vi har helt klart mycket att lära från dessa människor.

Vi lär oss förstås också lite om hur de bor och lever, i en väntan på frihet - en väntan som nu har varat i 40 år.
  • AFAPREDESA står för Association of the Families of Saharawi Prisoners and Disappeared 
  • NOVA står för Non Violent Action

Läs här om ....


Fantastiska tält att bo och leva i. Här tål också att begrunda frågan om staket runt våra bostäder. Att markera sitt område verkar vara en känsla som finns nästan överallt. Också här.

Nya vänner, från olika länder och olika världsdelar. Båda i längtan efter fred och frihet - med ickevåld som strategi att nå dithän.

En vattenkudde. Just nu tom. 

Glada vänner i ny klädsel - inte helt lätt att få på rätt och inte helt lätt att få att hålla sig lätt och rätt kvar. Fem meter tyg - utan en enda söm - är ett mycket bra och lättklätt plagg, för den som kan. Praktiskt och bra, helt enkelt. 


Glada vänner i främmande land!

Det är folkomröstning som är strävan - en folkomröstning för ett beslut om självbestämmande. 

Vi besökte NOVA - som är "dotter" till AFAPREDESA. Dessa är NGO.s - fristående civilsamhälles-organisationer i lägret. Nova arbetar med ickevåld. 

På väggen hos Afapredesa & Nova fanns vackra väggmålningar. De kan betraktas en stund, så ser man nya ting. 

Stenformation i öknen.

Kristna Freds (SWEFOR) och NOVA - en svensk och en västsaharisk ickevåldsgrupp som utbyter erfarenheter. Vi har verkligen olika bagage - lika, fast olika. Så mycket vi har att lära!

Himlen här intill är från lägret. Den hade förstås lika gärna kunnat vara fotograferad hemma. På en blå himmel ser vi ingen skillnad, även om skillnaden i livsförutsättningar för människorna i lägret jämfört med våra förutsättningar hemma är otroligt stor. 

Vatten. Det kommer en tankbil ibland och fyller på behållarna som finns i lägret. Ibland är det en cistern, ibland en kudde och ibland både och. Den kommer då och då, kanske en gång var 14e dag eller en gång per månad. 

På vissa ställen i lägren finns en större cistern som det kan dras slangar ifrån. En slang, tejpad och lagad, ligger på vår "gård". 

Vi får dricksvatten genom vattenflaskorna, inte genom slag- och cisternsystemet. Vatten är en stor bristvara i detta ökenlandskap. Det är förundrande att det är möjligt att leva här. Morgonduschen (min) sker genom en halv hink vatten, ibland lyxar jag med en hel hink. Det känns slösigt. Jag öser vattnet över mig med en kapad vattenflaska. Iskallt, men vad gör man inte för att få en morgondusch.

Vatten. Där borta syns en blå kudde och de gråa mindre cisternerna på rad. Någon har bara en, andra har fler. De är fyllda med vatten, fylls när det är möjligt.

Avlopp. De bygger små egna hus för toaletten. Avloppet går i ett rör, från toan ut i en täckt grop. Den håller i några år innan de får flytta toan och/eller avloppet i en annan riktning. Som vårt avlopp, men utan lager på lager i dräneringen och utan en två- eller trekammarbrunn. Naturen får ta hand om de mänskliga resterna. Just detta borde förstås sen kunna användas som material för grödor att växa i, kan man tycka. Inget sådan förekommer dock här. Ingen växtlighet alls.



Vackra färger!


Det finns företag som rättfärdigar sitt utnyttjande av västsahariska naturresurser genom att hävda att de är naturmedvetna. Det blir förstås inte mindre stöld för det. 


Innergården vid det hus där vi bor. Köket till vänster, vårt bo till höger, toan rakt fram. Solcellen driver batteriet som ger oss ljus i rummet. Vattenslangen ger oss vatten till morgonduschen - en hink får räcka mer än väl till detta ändamål. Vatten finns inte i överflöd här. 

Vattenslangen, lagad med tejp, ligger här på gården. Solcellen går till bilbatteriet, vilket ger oss lyset på toan och i huset. I köket får ficklampan nyttjas, för där finns ingen ljuskälla installerad. En elcentral finns monterad på väggen på utsidan av huset, så elen är nog på gång även till detta hus. En elledning är dragen strax intill, så det är nog bara en kortare tidsfråga innan också detta hus får tillgång till el (vill jag tro). Grannhuset (där den nära släkten bor) har el indragen i sitt hus. Där fick vi också låna internet (= nödvändig livslyx).



Medlem i Nova.

Vy över Smara - det västsahariska flyktinglägret i Algeriet, nära gränsen mot Västsahara. Kontrolleras av Polisario. I lånat land - sedan 40 år.

Två västsahariska män, ivrigt diskuterande några av Gene Sharps ickevåldsmetoder.
Vad har vi gjort här? Vilka ickevåldsmetoder har vi använt i vår kamp för frihet? 


Redovisning av diskussionerna om ickevåldsmetoder - där några av Gene Sharps metoder legat som grund för samtalet. 

Öken - sand och sten - så långt ögat når. Några träd och buskar skymtar i fjärran, annars bara sten och grus, sten och grus.

Det är vackert, men samtidigt absurt. Här, inte långt härifrån, bor människor. I detta hårda landskap lever de sina liv, i en lånad del av ett främmande land - i väntan på att få återvända till sitt eget land, strax intill.

Mariell - Swefor-aktiv ickeåvåldsutbildare..

Maria - Swefor-aktiv ickevåldsutbildare.

Nova står för ickevåld. Vi lär oss av varandra. Här lär vi också barnen en stund.

Maria & Pée trivs här. De båda är aktiva Swefor-ickevåldsutbildare.


Plåthus förekommer också ibland. Man taget vad man haver råder förstås här. När husen regnar bort får man bygga ett nytt. När avloppet är fullt får man också bygga ett nytt toahus eller flytta avloppsröret till ett nytt ställe. De gräver en stor täckt grop för avloppet, röret från toan går ner i gropen för egen dränering. Bör inte detta kunna användas för växtlighet blir min tanke. Här finns verkligen inget att växa i. Här är sand, sand, sand - så långt ögat når. 


Det oranga området - som inkluderar värdefulla resurser som kusten med fisket, sanden som exporteras till t ex kanarieöarna och fosfatfälten som exporteras till världen och når också oss - är ockuperat av Marocko och kontrolleras av Marocko. 

Det gula området är fritt Västsahariskt land - befriat område - som kontrolleras av Polisario. Fritt - är ett relativt begrepp eftersom det är svårt att leva också där. 

Jag befinner mig i ett västsahariskt flyktingläger i Algeriet, nära Tindouf. Här har människor levt i 40 år. Det är verkligen absurt - att leva i flyktingläger, att konflikten inte kan lösas och att alla vi i andra länder inte kan bistå bättre för de som har det svårt.


En klädsel avpassad för skarp sol och vinande sand. Den heltäckta klädsel syftar till att hålla klimatförutsättningarna ute.Vantar och skydd för alla kroppsdelar är viktigt för kvinnorna här. Någon säger också att de vill ha vår ljusa hy, inte den solbrända och mörka hyn som de får i solen här. Heltäckt skyddar. 



Detta är vårt hus här i flyktinglägret i Smara (västsahariskt flyktingläger i Algeriet). Vi är oerhört väl och vänligt mottagna, bor hos en familj som verkligen månar om vårt väl. Det värmer i hjärtat att se och känna vänligheten.

Här är varmt om dagen och svalt om natten. Barnen är blyga tills spänningen lossnar, då leker de fritt, sjunger och dansar precis som också våra barn gör. Jag har nu varit här i ca en vecka. Jag åker hem om några dagar. Jag har mött alldeles fantastiska människor som skapat skillnad i mitt liv. För dig som vill veta mer om min vistelse här, berättar jag förstås gärna när vi ses.


Tält - för några dagar. Hus - för andra. De varvar bostad beroende av värme och väder. Ja, kanske också beroende av om de faktiskt har tillgång till ett tält, förstås. Tälten är vackra och trevliga.

Regn och vind förstör husen, förstås. Då är det läge att bygga nya. Tälttyget får de som bistånd av FN - sy får de göra själva. Tidigare, fram till bara för några år sedan, har de sytt sina tält för hand. Nu finns det maskiner som klarar uppgiften.

Plåttak - utan skruv och spik. Stenar läggs på taken för att hindra att de flyger bort i vinden.
Anna på resande fot i främmande land - engagerad och glad. Swefor-aktiv ickevåldsutbildare.
Maria

Lotta Sjöström Becker - generalsekreterare Kristna Freds
Getterna äter vad de kommer åt. De letar i soporna, äter på kartongerna. Under dagen går de ofta lösa och på kvällen stängs de in i sina små hagar, gjorda av det som finns att tillgå. Papper och kartong är säkert mer lättsmält än plasten.


























medlem i NOVA

Soluppgång i ett västsahariskt flyktingläger - Smara, nära Tindouf, Algeriet













































På väggen i lokalen finns solidaritetsnamn. Många, många - också svenska från t ex Olof Palmes internationella center, socialdemokraterna, vänsterpartiet och folkpartiet. Vi undrar om dessa besökare fortfarande är solidariska med det västsahariska folkets frihetssträvanden och vad de gör för att bistå.
Läs här om ....

Abida är huvudansvarig (president) i Nova.
Mahmoud & Ali är aktiva i gruppen.
Mohamed var en duktig konstnär och översättare i lägret.
Lotta är generalsekreterare i Kristna Freds. 
Kerstin är ickevåldssekreterare i Kristna Freds - hon en sån som gör skillnad.

måndag 14 november 2016

Solen strålar obönhörligt från den helt blå himlen.

10 november 2016

Det är ohyggligt varmt. Solen strålar obönhörligt från den helt blå himlen. Vi kommer till skolan någon timme senare än tänkt. Barnen har lek i benen och vi skall, trots språkförbistring försöka hålla dem i någon form av aktivitet och ordning. Ickevåldsaktivitet, förstås. Det vettigt ur många perspektiv, roligt och nyttigt, men också svårt och absurt. Ljudvolymen, värmen och antal ungar var svårigheter i sig, viktiga att i stunden försöka förhålla sig till.

Lärdomen är t ex att barngrupperna var för stora, språkförbistringen var stor och ljudvolymen var hög. Det var helt enkelt svårt att åstadkomma tillräcklig koncentration för att skapa en vettig miljö för annat än spretande lek och stök. Barn är viktiga att tala ickevåld med, men jag tänker att det behöver ske i mindre grupper och med lugn i rummet.

Bortsett från aktiviteten var det fantastiskt att se alla barnen, deras glädje och deras färger. Sol och lycka råder också här, det är så fint att se. Det gör mig glad.  Denna plats gör mig glad, även om den också gör mig väldigt sorgsen.

Efter avslutad sejour åkte vi till en bröllopsaktivitet som var inne på den andra dagens firande. Här satt brudens vänner. Musik och dans rörde sig i rummet. Bruden förväntades komma inom kort.  
Så småningom kom hon, hela hon insvept i vitt – under det vita skynket som täckt henne fanns säkert en glad, lycklig, välklädd och välsminkad kvinna, men vi fick inte se henne så länge vi var kvar. Någon pekade på hennes fötter, som var dekorativt målade med henna. Vackra mönster täckte tydligt. Så fint, så fint.

Mannen var hos sina vänner, så idag befann sig paret på olika platser. Det var färgglatt, väldigt högljudd musik och med dans och glädje. Här fanns verkligen lycka i rummet. Så vackert, så fint.
I samtalet förstods att detta par gifte sig av egen kärlek. De var inte ihop-pusslade av släkt eller föräldrar, även om det förekommer ibland. De går mer och mer ifrån detta, säger kvinnan som berättar om traditioner och nutid. Hon ger uttryck för att hon inte är förtjust i att man gifter sig inom familjen för att behålla sina tillgångar inom sin nära släkt. Att gifta sig inom släkten, t ex med kusiner eller farbröder, ger andra nackdelar, som t ex utveckling av sjukdomar, mm.

Ja, även under de svåraste livsvillkoren flödar dans, musik, lycka och färger. Även under de svåraste livsvillkoren finns kärleken och skratten. Där finns också barnen, klädda i vackra kläder och några också med röda rosetter i håret. Barn är barn också här.

Museet om den västsahariska historien visas med fakta och dokumentation, med mycket vapen och ond bråd död. Där fanns martyrer och tillfångatagna piloter och andra krigsfångar. Där fanns också ihopsamlade vapen, demolerade flygplan och en modell av den långa och minerade muren. Deras historia är inte mild, men dessa människor bär ändå hoppet i sina vackra hjärtan. Det känns att det är så.

Ja, det är så fint att se dessa människor. Att de sprider så vackra skratt, så mycket vänlighet och sådan glädje omkring sig ger mig hopp om världen. Dessa människor gör mig verkligen glad. Jag vill ha dem kvar i mitt liv. Jag vill se deras glöd och energi, deras dans och glädje. Den värmer verkligen mitt hjärta.


A..




söndag 13 november 2016

I ett västsahariskt flyktingläger i Algeriet är livet annorlunda, förstås

10 november 2016

Sovit dåligt. Legat i beckmörkret och undrat över livet. Här – i djävulsöknen – är natten kall och dagen varm. Det kan bli stora skillnader. Jag sover i varma byxor och i en polotröja. Det var bra att jag tog med mig min sovsäck att sova i. Jag håller mig varm i den kalla natten. Sömnen når mig, som vanligt, ganska dåligt.

Vi sover många i rummet. Maria, Kerstin, Mariana, Pée och jag samsas om madrasserna. Vi bor i ett rum, där vi också äter frukost och middag. Toan är i ett annat litet hus, där ett hål i golvet, en snart slut toarulle och en hink vatten får lösa situationen.

Maria ligger kvar i sin säng. Hennes mage har havererat och hon får upp det hon får upp det hon försöker få i sig. Vi håller tummarna för att det reder sig för henne och att det inte smittar någon av oss andra.

Så småningom säger tiden att det är dags att åka. Bussen står utanför och puttrar en lång stund innan vi förstår att vi behöver sätta lite fart. Från noll och stilla till iväg kräver ändå sin ansats.


A..

lördag 12 november 2016

Vita, vackra, mjuka...

8 november 2016

Vita, vackra och mjuka. Deras form av olika. Lika fast olika. De ligger lager över lager, flyter sakta fram över himlen. Ibland flyr de en aning från varandra, ibland drar de ut i en sammanhållen matta och ibland bygger de på både höjd och bredd tillsammans.

Ovanför allt detta är himlen klarblå och solen skiner vänligt men skarpt.  Långt därunder ligger det blå havet där 1000-tals människor dör i sin flykt för ett bättre liv. De flyr från död, ondska, fattigdom och förtryck. De offrar allt i sin längtan efter ett värdigt liv.

Många dör på vägen, går under i havet. De som kommer fram får ibland inte komma in. Låses ute, tvingas tillbaka till sin startpunkt där de inte kan eller vill vara.

De vackra vita molnen mot den blå himlen och den sköna solen som speglar sig i havet lever sitt eviga liv levs i fasans skräck strax intill. De som lottat till andra liv på andra platser ägnar sig istället åt frukostrutiner, kapitalförsäkring eller vem de skall möta på dagens hundrunda. 

A..

På väg till ett västsahariskt flyktingläger

8 november 2016

Tidig morgon. Jag tittar ut mellan persiennspringorna, ser de vita bilarna. Termometern säger minus tre och klockan likaså. Morgonen är tidig.

Jag packar de sista kläderna i väskan som är fylld av tröjor till spelande och lekande ungar i flyktinglägret. Det blir en aning tungt och jag bävar lite för promenaden till bussen.

Strax före 0400 packar jag på mig väskorna och går ut. Det är skön temperatur och torr vit snö på marken. Ljust och vackert i tidig timme.

Vid 0500 träffar jag resvännerna på Arlanda. Vi checkar in och vandrar vidare till vår utgång.  Vi blir sittande i planet en god stund innan det kunde lyfta – snöplogning, avisning och turordning är kanske skälen till förseningen.

Stockholm – Paris – Alger – Tindouf. För mig som vet att start och landning är förskräckligt för miljön gör denna reserutt ont i min själ. Jag har förbrukat mina resor för en lång framtid genom detta.
Tindouf (Algeriet). Vi kommer fram mitt i natten. Det är becksvart. Flygplatsen ser väldigt liten ut, den är som utslängt ute i ingenstans. Vi får ankomstregistrera oss, visa pass och få vårt bagage. Allt har kommit med, hela vägen. Den oron kan vi nu släppa. Vi blir hämtade av en buss från lägret. Vi åker i konvoj från flygplatsen till flyktinglägret (Smara). Vid ankomst till lägret behöver vi ankomstregistrera oss igen, vi bor sen hos två olika familjer. Våra familjer bor en lång bit ifrån varandra, kanske en halvtimmes bilfärd på lagom skruttiga vägar.

Vi var sju från Stockholm, åtta från Paris och vi blir 9 vid framkomst.

Här är tanken att lära sig hur människor lever och lär i ett läger som aldrig skall bli en permanent bostad. Även om den varit det för många alldeles för länge.

I lägret finns människor som har fördrivits från sina hem. De har tvingats hit. I deras hemland finns viktiga naturresurser som t ex sand, fiske och fosfor som andra istället drar nytta av. Andra gynnas medan befolkningen tvingas leva på bistånd i sandiga läger i ett annat land än sitt eget.
Min dag – på flyg och alltför många mellanlandningar – har tillbringats i samtal, vänliga och värdefulla samtal. Det gör gott för min själ.

I morgon är en ny dag. Då skall vi möta människor som lever sina liv på andra sätt än vi. De lever i sand, tält, enkla bostäder och i en evig väntan på frihet.

A..



(Uppstigning tisdag morgon ca 0300, 
Arlanda 0500 och framme i 
flyktinglägret framåt 0130 på natten). 

lördag 5 november 2016

Han fick 87 år och 9 månader.

Pappa har gillat rörelse.
Jag tänker att det var en överlevnadsstrategi som mamma och pappa hade utarbetat för att inte bli galna av alla barnen. En rätt bra överlevnadsstrategi, tänker jag. Att samla bunten i en slalombacke är ju inte så dumt. Har man dessutom med sig en Border Collie, alltså en fårhund, som vallar in alla i backen så är lyckan fulländad. Nej, det var nog inte pappa som släppte fårhunden så han kom lös i backen, men ändå.

Orientering, simning, cykling, skidåkning, löpning, ja, aktiviteterna har varit många för pappa, vilket också har smittat på oss andra på olika sätt, både under barndomen och i vuxen ålder. Jag tänker ofta på rörelse när jag tänker på pappa, ser bilder av detta passera mitt synfält. Jag ser honom i klassikerloppen i tidigt 90-tal, jag ser honom i hans långa, vackra och aldrig sinande simtag på Ölandsstränderna i våra barndoms dagar. Jag ser honom cykla sin Ölandsrunda dag efter dag, år efter år.

Det gör mig stolt och glad att han så starkt har varit inriktad på rörelse - det har påverkat honom och hans hälsa, och också alla oss andra. Ni som ännu inte har gjort klassikern kan gott göra det. Tänk på pappa och gör slag i saken - det skulle säkert göra honom glad. Det kommer garanterat att göra dig själv glad.

Pappa har alltid gillat mamma.
De har camperat ihop i rätt många år. De gifte sig 1956, så de firade jämnt i år. De har känt varandra i 70 år, säger mamma. Det är många dagar, det. Det är mången erfarenhet och många dagar tillsammans, för tillsammans har mamma och pappa nästan alltid varit. Sida vid sida i samtal, frukost och i arbetet på gården. 

På många fester, bröllop, mm har pappa hållit tal. Det är fint när människor vill, kan och vågar. Det är ju lite pirrigt för de flesta. Pappa har vågat. Jag har en känsla av att han i flera av sina tal återkommande refererat till mamma. Det har också i många andra sammanhang varit tydligt att mamma har betytt oerhört mycket för honom. Jag tänker förstås att det är ömsesidigt och att de haft många bra år tillsammans. Ja, de har säkert inte varit eniga i allt, eftersom de är väldigt olika personer, men kärleken till mamma har varit mycket tydlig.

Jag tänker att mamma har varit en oerhört viktig klippa i pappas liv, en nödvändig och viktig del. Mamma bär mycket på sina axlar - pappa har uppskattat detta stort, som jag har förstått situationen. Det fanns mycket kärlek där.  

Pappa har varit en ansvarstagande person.
Han har arbetat i ledarskapsroller, tagit ansvar och tänkt mycket på rätt och fel i sina roller. Med ansvar följer vånda, tankar och utvecklingslust. Det ger både plus och minus för friden i sinnet och för nattsömnen. Jag har sett det hos honom, känt det själv eftersom jag är lite lik honom i det. Han är en klok och viktig förebild i många frågor för mig. Det skall jag förstås ha med mig även i fortsättningen. Pappa har spelat roll. Han spelar stor roll också för mig.

Jan Lincoln.
Vilken glädje pappa visade när Jan Lincoln föddes och de döpte honom så. Ja, pappa var känslosam i vissa sammanhang. Det är fint att kunna vara känslosam. Jan Lincoln - hans första barnbarnsbarn - gav honom särskild glädje. Ja, alla barn och barnbarn gav honom glädje. Jag tror också att alla besök han fick på sjukhuset och i Korpskog här i slutet av sommaren och början av hösten gav honom stor glädje - han måste ha insett att det var fler än mamma som bar stor kärlek till honom. Jan Lincoln var där också, förstås. Fem barn, fjorton barnbarn och ett barnbarnsbarn. Och nästan lika många respektive. Ja, det är inte fy skam, eller hur?

Pappa fick 87 år och 9 månader.
Jag hoppas och tror att han var nöjd med sitt liv, kände styrkan och kärleken från alla oss som följt honom genom livet. Jag tror också att han fick en fin sista tid här på sitt och mammas fina Korpskog innan de fysiska förutsättningar han tilldelats tog honom ifrån oss. Ja, jag hoppas att pappa var nöjd med sitt liv. Det fanns många skäl för honom att vara det. Jag hoppas och tror att han kände det.

Mitt minne av pappa är ljust. Just nu oändligt sorgsamt, men ändå fint och ljust. Jag minns min pappa med glädje.


Vila i frid, pappa. Du fattas oss.

A..



Syskonen Lundeberg och mamma - på pappas begravningsdag den 16 september 2016.
Foto; Emelie Malmbo


Pappa dog den 31 augusti 2016.

På min födelsedag den 5 september 2016 var det 
själaringning för pappa i Högby kyrka, Löttorp.

Ovanstående var mitt tal vid minnesstunden i Högby församlingshem 
efter pappas begravning den 16 september 2016.

Idag, Allhelgonadagen den 5 november 2016, 
var vi på minnesgudstjänst i Högby kyrka, Löttorp.

torsdag 3 november 2016

Teater, ja, vilken fantastisk grej det är.

Människor
Fantastiska människor.
Fantastiskt glädjefyllda agerande teatermänniskor.

Hon ringde mig. Hon bad mig att komma och fotografera gruppen. Jag har gjort det förut, krälat på golvet och försökt att fånga deras miner och steg, utan att själv bli översprungen eller vara i vägen. De har agerat omkring mig utan att se mig. Det är en fantastisk miljö att vara i, att stillsamt få sitta mitt i och betrakta, försöka fånga på bild. Det är, för mig, en fantastisk miljö att få öva mitt fotograferande i. Teaterfolket bryr sig inte om att förbättra sina anletsdrag. De är där i en annan roll, inte riktigt sig själva. Kanske är det därför de är så fantastiskt tillåtande. Det är fantastiskt fint, ljuvligt vackert.

Hennes uppgift till mig konkurrerade med andra uppgifter i min kalender, men ibland får man välja bort för att få plats med sånt man ändå förstår att man måste. Så jag gick till gruppen. Jag tog med mig min kamera och fotograferade de fantastiska människorna. De läste sina repliker, log, svor och skrattade. Någon agerade kraftfullt med hela kroppen, någon gick mjukt och lekfullt över golvet och någon stod lite stel i sina repliker. De övade, peppade, tipsade och gladdes tillsammans. De såg bilderna tillsammans, alltså inte de jag tog, utan de som de fann inom sig. Deras bild, som ju skall vara någorlunda lika i hela gruppen eftersom de spelar en och samma pjäs, är säkert ändå alldeles olika. Olika eftersom vi alla är så olika personligheter, fast vi ändå är så lika.

Jag följde dem genom kameran. Försökte fånga minerna, rörelserna och glädjen. Det är svårt men nästan omåttligt skoj. Genom sökaren såg jag t ex Rebecka, utan att lyckas fånga hennes särskilt väl på bild. Rebecka fascinerar. Hon agerar med röst och rörelser som inte går att missa. Hela hon är med i repliker och i den roll hon spelar. En skarp aktör, tänker jag, som gillar hennes agerande och personlighet. Rebecka är tydlig, mjuk och skarp. Jag följder också Maya, som har en helt annan personlighet och ett helt annat yttre, både i roll och i verklighet. Hon är också så fin att följa, en vacker skönhet både i roll och verklighet. Maya är vacker, mild och stark.

Ja, det finns många fler personligheter i lokalen. De är vackra, skarpa, agerande, varma, avståndstagande, välkomnande, tysta eller kaxiga. De är helt enkelt en fantastisk grupp, fyllda av enastående personligheter som skall fogas in i Mias härliga regi utifrån det manus som tryckts i deras händer.

Teater, ja, vilken fantastisk grej det är. Det är långt ifrån bara en föreställning som spelas upp inför en förväntansfull och betalande publik. Ja, det är verkligen så otroligt mycket mer.

Regissör Mia och hela hennes teatergrupp (Nya Teaterpiraterna i Sundbyberg) gör mig nästan omåttligt glad.

Det är himla tur att det finns en massa kreativa människor där ute - pepp för dem! Jag hoppas innerligt att de fortsätter att inspirera oss stelbenta kontorsråttor!

A..     

onsdag 2 november 2016

Placeringspolicy - var skall den ideella föreningen placera sina pengar?

Vi talar om vår placeringspolicy i vår ideella förening. Värderingarna är viktiga, men ibland är det ändå svårt att enas om en konstruktiv och tydlig text som också är relevant och genomförbar att använda i föreningen. Vad betyder vad - för oss och för andra? Vad är viktigt egentligen?

Diskussioner inför frågan om en uppdaterad placeringspolicy

Att äga och förvalta kapital innebär ett ansvar. Hur kapitalet investeras får konsekvenser som går långt utöver de egna ekonomiska intressena. Pengar som investeras i olika fonder, aktier eller andra finansiella instrument påverkar en rad faktorer både i Sverige och utomlands.

Syftet med en god kapitalförvaltning är att skapa förutsättningar för ett fortsatt arbete i enlighet med föreningens syfte, men också för ett mer hållbart samhälle i framtiden. Det ena bör inte utesluta det andra.

Det är föreningens syfte tillsammans med det hållbara samhället som är målet, inte ekonomin i organisationen i sig. Vi ska därför inte, genom ekonomiska investeringar, bidra till verksamheter som motverkar dessa syften.

Ansvarsfullt förvaltade pengar kan också bidra till verksamheter som främjar en ekologisk, social och ekonomisk hållbar utveckling som arbetar för att bidra till att nå de globala målen.

Föreningen väljer därför att placera tillfälligt överskottskapital i verksamheter och organisationer som bidrar till samhällets utveckling och arbetar målmedvetet med frågor som rör t ex miljö, arbetsförhållanden, mänskliga rättigheter, barnarbete och fattigdomsbekämpning. Frågor som rör dessa organisationers styrning, där till exempel korruption, ersättningssystem och öppenhet behöver bedömas, är också viktiga faktorer som föreningen behöver se i sin placeringsplanering. 

Föreningen placerar inte kapital i organisationer eller fonder som tillverkar, köper eller säljer varor eller tjänster som krigsmateriel, tobak, pornografi, alkohol/droger, olja eller guld/diamanter. Föreningen placerar inte heller kapital i verksamheter som drivs på eller har koppling till ockuperat territorium, som t ex Västsahara eller Palestina där intäkterna inte kommer den västsahariska eller palestinska befolkningen till del.

Mottagna medel
Gåvor, inklusive testamenten och liknande, i form av aktier, fonder eller andra placeringar som inte lever upp till föreningens placeringspolicy eller etiska principer skall säljas utan dröjsmål för att omplaceras i enlighet med föreningens ställningstaganden.

Om föreningen får en gåva som är ändamålsdestinerad på ett sätt som strider mot föreningens etiska riktlinjer kan gåvan komma att återbetalas till givaren.

Sprida riskerna
Föreningen sprider riskerna genom att inte samla allt kapital på samma ställe. Utöver de sparade medel som är ändamålsdestinerade, placeras övriga sparade pengar i externa fonder som inte strider mot föreningens placeringspolicy. När det gäller risktagande kan föreningen var beredd att välja placeringsalternativ som går från medel till hög risk, men endast med en mindre del av föreningens totala kapital. Detta risktagande ska avgöras av styrelsen, efter utredning från placeringsspecialist inom eller utanför föreningen, såväl vad avser val av placering som summa.

Redovisning och efterlevnad
Löpande under året och i samband med upprättandet av årsredovisningen skall en utvärdering göras av såväl lönsamhet som etiska ställningstaganden i de valda placeringarna. På föreningens hemsida redovisas fastställda riktlinjer liksom utvecklingen av dessa. Föreningens strävan är att lära mer och är därför också öppen för att lyssna till läsarens kunskap kring de etiska principerna. 

Detta är en pågående diskussion om en placeringspolicy i en ideell förening som arbetar med frågor om hållbarhet, mänskliga rättigheter, mm. Föreningen arbetar på flera ställen i världen, i flera världsdelar, och har flera viktiga frågor på sin agenda.

Föreningen arbetar vidare med frågan om placering av medel utan att den genom placeringen bidrar till felaktiga strukturer, mer fattigdom, mindre hållbarhet, mm. Föreningen vrider och vänder på orden och funderar kring vad just deras handlingar betyder. Föreningen kommer längre en dag och backar nästa. Samtalet tar tid, får ta tid, men måste också gå framåt. Frågan känns viktig.

Har du ett tips om hur föreningen skall tänka och varför, så tar de tacksamt emot detta och vänder och vrider också på det en liten stund. 

Föreningen vill naturligtvis gå plus, inte förlora på sina placeringar. De vill inte heller bidra till minus när de talar om globala mål, där rättvisa och hållbarhet är viktiga ledord. 

A..


tisdag 1 november 2016

Fredstidningen PAX nr 3 - 2016.

Jag läser om Svenska Freds nya ordförande, Agnes Hellström, i fredstidningen PAX. Anna Ek, som varit arbetande ordförande under många år tackade för sig vid det senaste årsmötet, och Agnes Hellström, som funnits i föreningen, fick möjligheten att kliva fram. Hon brinner för organisationen och siktar, som många andra i den typen av organisationer, i riktning mot att förändra världen. Det är en fröjd att det är så många som vill förändra världen. Det gör mig glad.

I artikeln talas det om män i liknande kostymer med härskartekniker. Ja, dem möter vi ofta, tänker jag, men kvinnor med härskartekniker är minst lika vanliga. Drivna kvinnor, med maktlängtan eller bara dumhet, använder också härskarteknikerna. Jag möter dem tydligt, lite för ofta. Ibland är de riktade mot mig, och ibland mot andra. Det gör mig beklämd och det gör alltid ont. Det är alltid svårt att bemöta, såväl där och då som sen. Tystnad och förminskande är vanligt förekommande, men också påförande av skuld och skam. När vi säger eller tänker pestiga saker om någon, som inte diskuteras klart, löser problemet, så drabbar det både den enskilda människan och organisationen. Härskarteknikerna drabbar ofta dem som upplevs vara t ex ett hot i någon form. Det är en stor sorglighet, tänker jag. Det bränner sönder mången kraft.

Agnes Hellström vill att föreningen skall växa och bilda opinion kring vapenexporten. Under Anna Eks tid som ordförande har denna fråga - vapenexporten - funnits högt upp på dagordningen. Det vill förstås Agnes Hellström att den skall förbli, och klättra högre. Jag håller förstås med.

Jag tänker att Svenska Freds har hållit sig kvar som debattör under flera år, att det i sig är fantastiskt. Att vara opinionsbildare och lyckas höras, skapa sig mediautrymme, är fantastiskt. All heder till Svenska Freds, som klarat detta så fint, och all lycka till Agnes Hellström i hennes uppdrag som arbetande ordförande i den viktiga organisationen Svenska Freds.

Nu måste jag dubbelkolla så att jag fortfarande är medlem i Svenska Freds. Det vill jag förstås vara. Är jag det, tro?

A..