fredag 31 mars 2017

Fredrika Bremer Förbundet - Hertha - År 158 - mars 2017

Jag får den nya tidningen i min hand. Jag blir glad över det vackra matta utformandet av tidningen. Det är så mycket vackrare än det glansiga och glättiga som ligger på andra sidan av mitt bord. Den luktar gott, och jag hoppas att den är tänkt och tryckt med en miljövänlig tryckteknik.

Jag skulle behöva fler tryckerikontakter. Forma och samla kunskapen mer nära mig. Jag möter ofta frågor om jag har ett bra tryckeri i mitt nätverk, och jag lyckas inte riktigt fånga ett sådant. Jag är beroende av att tryckeriet är kontaktbart, personligt och att vi vet tillsammans hur vi arbetar. Förtroende är viktigt. Liksom rätt och enkelt.

Var hittar jag fler sådana tryckerier? Vet du? Vilket använder du?

Nu, just nu, skall jag ge mig i kast med att läsa denna tidning, som ger ett mycket positivt första intryck när jag sakta bläddrar igenom den. Den ger mig känslan av fint, lugnt, läsvärt. Den vill jag läsa. Just det, för att få den i min hand nästa gång också måste jag förstås bli medlem i Fredrika Bremer Förbundet. Så då får jag väl lov att bli det.

A..

söndag 26 mars 2017

Minst en per dag - från och med nu.

Minst en per dag - känns som ett viktigt ställningstagande.

Minst en per dag, som i en viktig fråga eller en viktig rörelse.

Det ena som är viktigt för någon annan och det andra som är viktigt för mig.

En per dag - minst, för varandra - känns som något nödvändigt.

Men vad är just detta; en per dag, det viktiga som behövs?

Vad är det, egentligen?

Det som gäller för dig, behöver förstås inte gälla för mig. Och vice versa.

Men, från om med nu är det minst en per dag som gäller.

Minst ett träningspass.
Och minst en aktiv händelse/aktivitet för något särskilt viktigt.

Ett för mig.
Och ett för något eller någon annan.

A.

#MinstEnPerDag





onsdag 15 mars 2017

Barcelona & Barcelona marathon

Vi besökte Barcelona i helgen som gick. Det är en trivsam stad. Vi åkte dit för att springa maraton. Mitt maraton nr 22 i maratonland nr 11. Det gick bra, kan man väl säga, när jag kom in på 3.56. Det gick väl också för Leif, som kom in på 4.00. Väl kämpat, får man väl säga om våra insatser.

Mamma coachade väl. Hon fick ranta runt till flera platser, med noggranna instruktioner om vilken sida hon skulle stå på. Hon fick ögonen på mig vid båda platserna, men vid den andra smet hon innan Leif kom in. Lite för rapp var hon, alltså. Eller var det kanske att hon tänkte att han var före mig? Nej, se det var han inte detta gång. Jag höll honom efter mig hela vägen! Glad var jag förstås för det. Och Leif var ändå nöjd, ja, inte missnöjd alls.

A..


Nära starten!
Vatten är vackert.
Sagrada Famiglia.
Fint? Nej, det tycker vi nog inte.







Text & bild, som vanligt; Anette Grinde


Bild från Barcelona marathon.
Jag ser lite sliten ut, eller hur?
Ja, 42 km är ändå 42 km, även om
jag inte vet när/var detta foto är taget.

Bild från Barcelona marathon.
Släpp ner axlarna, Leif. Slappna av! 

söndag 5 mars 2017

Tidningen Västsahara - nr 1/2017

Föreningen Västsahara, som ger ut tidningen Västsahara, har bytt namn till Svenska Västsaharakommittén. Tidningen utkommer med fyra nummer per år och sätter fokus på just Västsahara, västsaharierna och de frågor som är kopplade till ockupationen.

Västsaharierna lever under svåra omständigheter och världen tittar stillatigande på. Ockupationsmakten har en stark röst i många sammanhang och omvärlden förmår inte övertyga dem om vad som är riktigt. Världen betraktar stillatigande det som händer. Det är därför också väldigt många människor, hos oss och i andra länder, som inte vet vad som sker eller ens att det sker. Många vet väldigt lite, ingen vet allt, men några vet ganska mycket.

Västsaharaföreningarna i Sverige (flera olika) har fokus här. De syns inte så mycket, och svarar knappt om man frågar, men de finns och de arbetar med frågorna. Western Sahara Resource Watch spejar från världens alla hörn. Från Sverige håller t ex Emmaus StockholmEmmaus Björkå och Kristna Freds blicken riktad på frågorna. Ja, det finns flera organisationer som gör, som stödjer och som arbetar aktivt med opinion och stöd. Det är viktigt.

Hösten 2015 inbjöds till ett seminarium i Sveriges riksdag, där frågan uppmärksammades och diskuterades. Det var en fröjd att se att många ser, gör och uppmärksammar, men samtidigt en stor sorg att inse att det är alldeles för tyst och en för låg aktivitetsgrad. Det var en sådan enorm besvikelse ur många perspektiv när nuvarande regering valde att gå på det tysta och handlingsförlamade FN-spåret istället för ett erkännande av Västsahara. Det tassas alltför tyst i korridorerna.

I tidningen Västsahara nr 1/2017 står att läsa att Västsahara till 2/3 är ockuperat av Marocko sedan 1975. Ockupationen har alltså varat i 41 år och vi ser inte särskilda tecken på ljusning där. Den är långvarig, kostsam i mänskligt lidande och en skam för världen som inte bistår och medlar till fred och försoning. Pengar styr i världens konflikter. Människor hamnar i kläm för att några vill ha mer. Det är en omåttlig sorg att se, att det är just så. Det är en outhärdlig tanke att pengar går före människor, mänskliga rättigheter och omsorgen om varandra.

2/3 av Västsahara är ockuperat av Marocko
sedan 1975. Många västsaharier
bor i flyktingläger i Algeriet. 
Jag läser också att Marocko, alltså ockupationsmakten, är en av EUs största mottagare av ekonomiskt stöd. Det gör förstås att EU föder Marockos möjlighet att bibehålla ockupationen. Vi som medlemmar i EU bidrar alltså till förtrycket. Det är en outhärdlig tanke.

Min rekommendation till dig är förstås att du beställer en prenumeration av tidningen - för en schyst möjlighet att hålla koll på sakfrågan.

A..



Mer om Västsahara i denna blogg hittar du här!


lördag 4 mars 2017

Det är en spännande tid...

Jag är ansvarig för föredragen hos Norrtälje Rotaryklubb under innevarande rotaryår (2016/2017). Det är ett 40-tal föredrag som skall ordnas under ett år. Vi har möten varje torsdag lunch, med uppehåll under juli, juletid och någon helgtorsdag då och då. Vi har, bortsett från dessa små uppehåll, alltid torsdagslunch. Det är trevligt och positivt. Med alla föredrag är det också lärorikt.

Att ordna ett 40-tal föredrag är inte en skitsak. Det är inget som kan göras med en klackspark. Det får sitta i bakhuvudet mest hela tiden. Ja, det är ändå inte så supersvårt, människor vill och kan. Det svåra är att hitta en bra bredd, bra djup och bra föreläsare med relevanta och varierande ämnen. Ibland tar fantasin alldeles slut, då gäller det att ta ett steg tillbaka och begrunda situationen.

Vi gillar lokalt, nationellt och globalt. Vi gillar framgångsrika företagare, vi gillar hälsa, vi gillar nya frågor som ingen känner till. Vi gillar nyheter och gammalt som gatan. Vi gillar människor, som med glimrande glöd och energi vill berätta om intressanta sakfrågor för oss.

Min upplevelse av detta, min uppgift för året, är att det är en fantastisk uppgift. Ja, lite av en utmaning, men en fantastisk uppgift som kräver att man håller i. När jag tilldelades uppgiften tänkte jag, - hu, hur skall det gå? Nu, åtta månader senare och fyra kvar att göra, känns det ändå ganska bra.

Nya tag. Jag tar ett steg tillbaka, för att begrunda situationen, se vad vi har haft och hur jag kan fylla de resterande torsdagarna, så att klubbens alla medlemmar skall tycka att det är bra och roligt att gå till våra möten. Ja, jag är också ansvarig för att uppdatera vår hemsida och vår fb-sida. Min ambitionsnivå är att informera inför och efter varje möte. Kan jag själv inte vara på plats är det svårt att säga plus, ta ett foto eller någon annan ljusglimt om jag inte får en rapport från någon av rotarykollegorna som har varit där, men jag försöker ändå hålla sidorna vid liv. Jag ser att det är viktigt. När jag inte gör, blir det inte gjort. Jag vill att det skall blir gjort.

Vi ses på torsdag. Vem som talar då, hittar du i vårt kalendarium.

Gå gärna in och gilla vår fb-sida!

A..




Ballonger, ja, se dessa ballonger


Ballonger.

Vi talar om ballonger vid vårt köksbord. Vi talar om dem från perspektivet stoppklossar och hinder. Ja, vi ler en aning, förundras också, men vi enas om att vi inte vill ha dem i vår väg. Det kanske inte är ballongerna som är stoppklossar i sig, men de bärs av några som är.

Vi talar om ballonger ur ett löparperspektiv. De finns hos farthållarna i halvmaror och i de hela, långa stadsmarorna. Farthållarna hjälper löparna att hålla rätt fart för att nå en viss sluttid i loppet. De har stora ballonger med tider på. Löparna som vill nå den tiden hänger på just den farthållaren, just den ballongen. Det bygger förstås på att de startar samtidigt, eftersom de annars får helt olika tider. Folket lägger sig som små flugor runt farthållaren, suger sig liksom fast i området runt omkring. De hindrar oss andra att passera, inte medvetet förstås, men mängden människor runt farthållaren tar upp stora delar av vägen. De blir som en hindrande vägg. Vi har sett och känt detta i flera lopp. Det är något att förhålla sig till. Man behöver planera för att ta sig förbi, som i att ta fart och sats för att ta sig förbi eller noga betrakta för att hitta en lucka att slingra sig förbi i. Bilden förändras inte nämnvärt när ballongerna stiger mot skyn. Flughorden är kvar på marken, ballongen kommer strax att ramla ner i ett vattendrag, i en mosse eller annat. Färga naturen med plast och kemi. Ett djur kommer nyfiket att nosa på biten, kanske tugga i sig den. Annars kommer den sakta, sakta att brytas ner, men aldrig helt. De finns kvar.

Jag vill framförallt inte se ballongerna för att de är naturförstörande, för att så många hamnar i naturen i små trasiga bitar och tas upp i näringskedjan. De hamnar i vår, djurens och naturens kropp. Jag vill inte se dem för att de innehåller plast, kemikalier och hälsofarliga ämnen.

För några år sedan såg jag en bild av en ickevåldslig organisation som ickevåldsligt demonstrerade mot ett möte med fokus vapen och militärövningar. Bilden var fylld av ballonger. De släppte också upp ballongerna i luften. Det förtog en stor del av min kärlek för deras aktivitet, till organisationen i stort. Ja, aktionen var viktig, men de bidrog samtidigt på ett mycket onödigt sätt till nedskräpningen av vår jord. Det onda förtog det goda. Ickevåldsaktionen förde otyg till allas vår natur. Det gjorde ont i min själ.

Att tala om ballonger som något negativt känns som om man hindrar människors glädje, för att de ses som något glädjefyllt och positivt. Det känns som om jag är en glädjedödare. Det vill jag förstås inte vara. Men, för mig är plasten ett otyg, ett riktigt förskräckligt otyg, som alltför ofta hamnar i naturen. Därför är det negativt. Plasten innehåller kemi och gifter, som hamnar i våra barns och våra kroppar. Det negativa överväger det positiva.

Ja, gärna ballonger, gärna skratt & glädje och gärna färg som tillför till fest vareviga dag, men låt dem i sådant fall vara tillverkade utan plast och negativ kemi.

A..



  • Hälsofarliga ämnen i ballonger - se testfakta! När kommer nya material, som gör att det inte gör något att de hamnar i naturen? Utan kemikalier och plast?
  • Vid vårt besök i det Västsahariska lägren i Algeriet användes ballonger i en välkomst och presentationsövning. Den var fin. NOVA-folket samlade in varje rest och lät dem inte spridas för vinden. Men, vart tog soporna vägen sen? Vi lärde oss att soporna inte riktigt togs om hand - det fanns inte förutsättningar för sådant i lägren. (Läs här om 27 februari camp, inte om ballonger, plast och sopor men ändå)