måndag 12 mars 2018

Vi ses i Disneyland - Erika Scott



Vi ses i Disneyland
Erika Scott
Norstedts förlag
2017

Emma arbetar på produktionsbolaget Gigant Television, som styrs av den pragmatiska vd:n Elsa Wander.

Emma är gift och har två barn. Hennes man, Andreas, är frilansjournalist och kämpar för att få uppdrag.

Emma har en tid haft värk i underlivet, när hon söker vård visar det sig att hon har drabbats av "bukens tysta tumör", äggstockscancer. Hon chockas av beskedet och förmår sig inte att berätta för familjen, utan får tröst och stöd av sin ex-sambo, Preben. Samtidigt söker Andreas också bekräftelse på annat håll, men tar risker och går över gränser på ett sätt som både fascinerar och skrämmer honom.

Boken handlar om kärlek, om relationer, om otrohet, familjeliv, arbete, barn, glädje, alkohol och tristess. Den handlar om familj, karriär och den handlar om en kvinna som drabbas av cancer men inte vet hur hon skall förhålla sig till detta. Ja, vem vet hur man skall förhålla sig till en sådan sak.

Språkbruket är emellanåt, för den som är känslig för ord, grovt. För mig alldeles för grovt. De intima scenerna beskrivs med grova ord, istället för med vackra ord. Ja, det är klart, otrohet kanske är just så. Grovt, hårt, hänsynslöst, istället för vackert.

Dessa scener gör bara ont i mig. De får mig att vilja lämna berättelsen. Jag läser ändå vidare eftersom boken ingår i vår bokcirkel. Ett flertal sidor, en del av berättelsen, vill jag bara inte vara med om. Så småningom kan jag lämna den när berättelsen kommer in i en ny dager. Jag ser att det i många människors liv finns gömda fasor, sådana man inte vill se, sådana man vill glömma.

Sjukdomen, samtalen, mamman, läkarbesöken, operationen och makens förmåga, eller kanske oförmåga, är en del av livet. Berättelsen växte när jag slapp, eller blundade för, de grova orden.

Jag tänkte där, mitt i berättelsen när de grova orden dränkte glädjen i min läsning, att den här boken inte var något för mig, men att den kanske var för någon annan.

Jag läste den ändå till slut och tänker nu att det var värt att göra det.

Hur är vi som människor? Hur sanna är vi mot oss själva och mot andra? Hur hederliga är vi i våra relationer?

Jag har nu, av bokcirkelskäl, läst två böcker efter varandra som innehåller kärlek, relationer och otrohet. Det är uppenbart inte riktigt min typ av läsning. Ja, säkert någon annans, men inte min.

A..

Inga kommentarer: